Jag måste erkänna att jag, baserat på ytliga intryck, väntat mig något helt annat av Isabel Guzmans ep. Det Sin City-inspirerade konvolutet förmedlar också mer tyngd, större pondus, något snärtigare. Rent estetiskt för Isabel tankarna till Goldfrapp anno Strict Machine. Men det är väl bara att lära sig att allt inte är electro som blänker. Kill the Boy kan visserligen kallas electropop, men det är med betoningen på pop. Ganska så pastellig, klistrig pop, dessutom..

Tanken var säkert en annan. Pressreleasen talar en hel del om urbana landskap, mardrömmar och klubbgolv. Men för att nå den nivån tillkommer en ingrediens som för närvarande lyser med sin frånvaro; smutsen. Närmast når väl i sådana fall Attitudes remix på Mysterious, även om den som remix sett inte heller är så värst banbrytande. Men sedan är det också en fråga om vad man aspirerar på. Kill the Boy är felfritt producerad, välskriven pop, och det behöver heller inte vara mer än så. Ep:n innehåller fyra spår samt ovan nämnda remix, tämligen väl sammanhållet. En låt, Love Song, finns med i akustisk version, ett klassiskt grepp för att visa på artistens mångsidighet. Och visst, det fungerar. Isabel Guzman låter inte alls illa. Hon får bara aldrig något grepp om mig. Jag gör gärna en halvcirkel sevillana till blåset i And The Beat Goes och gillar titelspåret uppriktigt. Men sedan vet jag uppriktigt sagt inte riktigt vad jag ska göra med skivan. Trots att jag vid det här laget har lyssnat.

Det är inte fråga om att jag betvivlar Guzmans kapacitet. Hon är dessutom uppenbarligen målmedveten. Men i dagsläget hamnar ep:n lite mellan stolarna. Inte tillräckligt glittrigt eller Gwen Stefani-skruvat för att slå stort i den breda fåran, lite för oprovocerande för att gå hem vid sidan av. Det är nog dock inget tvivel om att hon skulle kunna aspirera på de stora scenerna längre fram i tiden, om allt vill sig väl.