På papperet ser det bra ut. Namndroppandet vet inga gränser, Shellac hit och Shudder to Think dit, Dischord Records och Touch and Go nämns huvudlöst i samma ingress och redan där är det taggarna utåt. Inte för att det är dåliga influenser, tvärtom, utan för att ribban lagts högt. Skyhögt. För det är bara att […][...]

Jag måste erkänna att jag, baserat på ytliga intryck, väntat mig något helt annat av Isabel Guzmans ep. Det Sin City-inspirerade konvolutet förmedlar också mer tyngd, större pondus, något snärtigare. Rent estetiskt för Isabel tankarna till Goldfrapp anno Strict Machine. Men det är väl bara att lära sig att allt inte är electro som blänker. […][...]

Precis så börjar Avril Lavignes tredje skiva The Best Damn Thing, uppföljare till både något hyllade men också sågade album Under My Skin från 2004. Avril är en artist som under sin hittills femåriga popkarriär lämnat få oberörda, de flesta har antingen avskytt eller älskat henne. Avril for som en virvelvind in i en populärmusikskultur […][...]

Kelis har alltid varit den tuffaste av 00-talets r'n'b-donnor. Som en modern Millie Jackson eller Yvonne Fair har hon seglat lite vid sidan av den mer tillrättalagda massan. Samtidigt har hon lidit av ”Woo Hah”-syndromet. Med ”Caught Out There” släppte hon en sån bomb som har kraften att överskugga en hel karriär och i värsta […][...]

”Mighty-O”, låten som sparkar igång Outkasts väldigt försenade ”Idlewild”-album, är första gången André 3000 och Big Boi rappar på samma låt sedan 2000. Det är pressmaterialet noga med att påpeka. Och visst. Tiden sedan ”Stankonia” har ju varit en tid av särboende för Outkast. Förra albumet var ju dessutom två – med separata omslag. Men […][...]

Snook Atlantis, kl 15:00 Det är mer än fullpackat i Atlantis-tältet när Snook kliver in på scenen. Responsen från publiken är på gränsen till fanatisk. Jag ska ärligt erkänna att jag trodde att Atlantis skulle vara numret för stort som scen för Snook. I själva verket är det tvärtom och Pampas hade passat bättre (samtidigt […][...]

Pussycat Dolls. Det finns artister jag vet att jag kommer gilla innan jag ens hört något från dem. Pussycat Dolls var en av dem. Med rötterna i Christina Applegates garage, dit Christinas rumskompis, koreografen Robin Antin, släpade ett gäng tjejkompisar för att sätta samman en egen show, som slutade med ett framträdande på Johnny Depps […][...]

No Doubt slog igenom i mitten av nittiotalet med albumet Tragic Kingdom, som innehöll kioskvältar-låtar som Just a Girl och Don't Speak. En hel värld charmades av bandets blandning av ska och gitarrpop. Uppföljaren Return of Saturn lyckades inte följa spåret, utan bjöd mest på saggig, osvängig rockpop som påminde om Garbage. Nu har bandet […][...]

Titeln och omslaget antyder skivans innehåll. De här männen är inte riktigt navlade. Ett fotomontage i cd-häftet föreställer bandmedlemmarnas ansikten fastsatta på diverse djur. Det är någon som har haft photoshopkalas och skrattat läppen av sig. Det kunde lätt vara någon p-funkare som gjort det här och mina förhoppningar är på topp när jag börjar […][...]