Jag har inte lite svårt att förstå att Sofia Allard (ex-Krom) och Carl-Michael Herlöfsson (Baxter) klarade av att klamra sig fast vid och genomföra den här idén. Helt omöjligt att förstå hur den överlevde uppvaknandet dagen efter krogrundan. Ett coveralbum fyllt av i orginal mer eller mindre testosteronstinna rockstänkare omtolkade och nerplockade till försiktiga elektroniska visor. Ja det är en erbarmligt trött idé.

Sofia kommer med andra ord att få stå ut med att slentrianmässigt jämföras med både José González och Nouvelle Vague, trots att hon faktiskt inte har särskilt mycket gemensamt med någon av dem. Förutom nerplockandet av intensiva låtar till släptempo då.

Det mest irriterande är att det är så väl utfört. Ett påfrestande slöseri med talang.

Sofia Allard har en stark och intensiv röst med rejält djup och jag kan inte låta bli att drömma om hur mycket bättre det skulle vara om hon tog i och sjöng ut: ”I’m a street walking cheetah with a heart full of napalm /
I’m a runaway son of the nuclear a-bomb” istället för att hålla igen. Om hon omfamnade låtarnas kraft istället för att försöka tygla. Det skulle förmodligen vara precis så bra som jag nu bara kan ana.

Herlöfssons ljudkostymer är inte min kopp te. Alls. Triphop som gränsar mot blippig synthpop. Snyggt och distanserat. Punk lounge? Så fan heller. Här finns förvisso en radda före detta punklåtar (och en och annan radiorockare), men inget av loungens flörtiga lätsamma prillighet. Allt här är stärkt och välpressat, kliniskt och välskräddat.

Den enda låt som faktiskt funkar i sin nya kostym är Nirvanas Heart Shaped Box. Där visas det ödsliga och uppgivna från en ny sida med ett trasigt piano, mörka stråkar och en ensam blå trumpet spelad av Goran Kajfes samsas med elaka elektroniska ljud som lurar i buskarna. Men det är så dags då, sista låten.

Search & Destroy