Ibland är det oerhört trevligt att slippa bli överraskad, att bara luta sig tillbaka och ta emot en exemplarisk presentation av precis det man väntat sig. Få gånger är det så tydligt som i fallet The Roots; det enda som överraskar med The Roots är deras förmåga att ständigt producera både förbannat bra och förbannat relevant hiphop.

Rising down är sugande funk och smittande spelglädje som medvetet svärtas ner av svidande politisk rap. Typexemplet är 75 bars (Black’s reconstruction) som bakom ilsket framspottade rim är ett optimalt kärleksmöte mellan Pretty Purdies Soul drums och Dead Prezs Let’s get free-skiva.

Musiken låter betydligt snällare i den sockersöta refrängen i Criminal (där refrängen ändå säger ”and they got the nerve to hunt down my ass and treat me like a criminal”), den blir ettrigt drivande i stötiga I will not apologize och direkt bedårande i Birthday girl som hundratalet lätt förkylda Pitchforkhajper borde köa för att få rättigheterna till att spela in en cover på. Skivans höjdpunkt är ändå Lost desire med Malik B och Talib Kweli där ivriga bråk om utrymme i verserna mynnar ut i en refräng som lika gärna hade kunnat vara med på D’Angelos Voodoo.

Jag är inte överraskad, bara nöjd: Rising down är ett fantastiskt album.