Svartmejkade killar i odefinierbar ålder som gör något som låter som ett emo-inspirerat HIM kört på tvättprogram med mjukmedel. Låter det för sammetslent? Mja, jag vill påstå att Mandylon kan vara något av det mest spännande inom svensk mjukare alternativrockfalang som kommit på länge, faktiskt. Sångaren Sven Holger Rosenvinge har en len men mörk, sprucken röst som minner vagt om en blandning av Ville Valo och valfri pojkbandsmedlem. Det sistnämnda är inte av ondo, för den har stundvis en fantastisk mängd känsla och omfång.

Deras musik är en förvånansvärt välavvägd blandning mellan tung rock och pop, något som inte sällan misslyckas i andra bands fall. Här är mixen stundvis nära perfektion. När den inte låter som sockerpop med Bryan Adams-riff, som under skivans avslutande låtar, vill säga

Det finns nerv och en dynamik i musiken som ibland ursäktar mjukheten. Fångande refränger med emotionella, mörka gitarrfonder harmonierar snyggt. De melankoliska stämningarna gör sig bäst till de tyngre låtarna, då accentuerar de känslan fint. Som på Call heaven till exempel. Den kunde vara hämtad ur HIMs Dark Light.

Musiken är definitivt en större behållning än texterna, som enligt sångaren är baserade på tillvarons humörsvängande bergochdalbana. ”Ibland så är vardagen deppig och grå medan andra dagar så skiner solen lite mera”, som han uttryckte det i en intervju häromåret.

Skivan hade vunnit på mer tyngd och mindre elektroniska partier. Då skulle den nog kunna göra succé inte endast hos yngre emo-kids nyss urstigna ur Idol-popåldern, utan kanske även hos äldre lyssnare utan begär efter stenhårda riff.