När jag för någon månad sedan raljerade över åttiotalspomp i samband med Gentle Touchs debutskiva var det, tillsammans med In Memory of Savannah givetvis, den här skivan som var källan till det onda. Ska man, något cyniskt, beskriva Where the stars scream out your name med ett ord skulle det förmodligen bli något väldigt nära pretentiöst. Hjärtat i handen, huvudet före och hela historien. De Stora Gesterna. De där extra tvåhundra procenten som lätt kan bli lite krävande efter en stunds lyssnande.

Det bör erkännas att jag har ett genomgående positivt förhållande till bandets debutalbum, Too much is never enough. Bilden av Jeremiha blev relativt klar redan där. Yvig, ambitiös synthdriven pop, men fortfarande utan den fullbordande delen av pusslet. Det var ett band som fortfarande hade den där lilla skevheten, även om de aspirerade på det storslagna. När vi nu landar i 2008 och Where the stars… kliver ut ur skuggan landar hos mig är det ett Jeremiha som sopat undan alla skärvor som presenterar sig. Ljudbilden är än större, refrängerna än mer våldsamt känslosamma. Ostigare, sammantaget. De där små felen som var ganska charmiga på Too much… har fullt naturligt slipats bort av evolutionen. Vilket gör att Where the stars… är en ganska påfrestande historia att lyssna på i sin helhet. Ungefär som att äta tio portioner churros, de spanska friterande degkringlorna.

Utvecklingen av vårt musiklyssnande och sättet vi konsumerar musik på är vid det här laget ett väldiskuterat ämne. Singlar framför album, enskilda låtar, omkastade låtordningar. Konsumenten plockar med rätta ut de största russinen ur kakan. Om man närmar sig Where the stars… från det hållet fungerar det. Då kan man i slutspurten skilja ur riktigt starka låtar som Teen Machine och Ordinary Love. Mycket av resterande material är tyvärr fyllning. Eller fyllning, kanske snarare låtar som lackats och sprayats till formfulländning. Och sedan lite till. Och lite till. Dessutom skulle det vara skönt att höra hur Emil Persson låter när han inte tar i från tårna.

Det är väl ingen tvekan om att Jeremiha är ett ganska lovande band. De har uppenbarligen en klar idé om hur de vill låta, och kan bevisligen få till den berömda eggen, nerven, kärnan, kalla det vad ni vill. Om de kylde ner sig lite skulle de kunna bli genomgående lysande. Jag hoppas på det. Just nu är det tyvärr lite för mycket tårta på tårta.