När det var dags för Kiss att spela in album nummer tre fick de med sig skivbolagsbossen Neil Bogart till studion. Han satte sig i producentstolen och arbetet gick i ett rasande tempo. Materialet som inte skrevs i studion var till stor del rester från inspelningen av Hotter Than Hell eller till och med från Paul Stanleys och Gene Simmons tidigare band Wicked Lester.

Ett album per halvår var den gyllene planen som skulle ta Kiss till toppen. Här fanns ingen tid till rast eller ro.

Många av de nyskrivna låtarna handlade om livet på vägarna; Room Service, Ladies in Waiting och C’mon and Love Me är tydliga exempel. De flesta är raka rock’n'roll-stycken av Kiss-klassiskt tidigt 70-talssnitt. Här finns inga av de formexperiment som skulle dyka upp i och med Destroyer. På det tredje albumet var Kiss uttryck fortfarande konsekvent.

Något bandet och managern Bill Aucoin länge diskuterat var behovet av ett riktigt anthem. En singalongastänkare. Något som fäste direkt och som fansen kunde värma upp med. Till Dressed to Kill hade de knäckt koden: ”rock and roll all nite and party every day” var allt Kiss handlade om. Den eviga klassikern Rock and Roll All Nite har blivit den mest sönderspelade låten från albumet och överlevt sig själv. Idag stänger jag oftast av innan den drar igång som sista nummer på B-sidan.

Ace Frehley står som kompositör till en snygg rockrökare, Getaway, som han gav bort till Peter Criss. Ace kände sig fortfarande inte mogen att ställa sig vid mikrofonen. 1975 var Kiss, precis som idag, i allt väsentligt Gene Simmons och Paul Stanleys show. Det skulle inte ändras förrän Peter Criss fick bandets största hit med baksidesballaden Beth ungefär ett år senare.

Om jag skulle tvingas välja, med kniven mot strupen, skulle jag säga att det är på den här skivan Paul Stanley sjunger som bäst. Alla de fem låtarna han leder är verkligen som klippta och skurna för hans stämband. Att en av dem dessutom är en av mina absoluta Kiss-favoriter någonsin, den makalösa Love Her All I Can (riffet! koskällan!), gör så klart sitt till. Men jag har svårt att hitta något att anmärka på.

Precis som Love Her All I Can är Gene Simmons allra starkaste bidrag på albumet, She, en gammal kompis från förr. Båda låtarna hade funnits i Stanleys och Simmons sångböcker längre än de kallat sig Kiss och båda var på väg att tas med på Hotter Than Hell. Introt till She och det skönt svajiga riffet hör verkligen till bandets finaste stunder.

Men det som kanske framför allt kännetecknar Dressed to Kill är sångarrangemangen. Simmons och Stanley lägger sig ofta i varandras låtar och sjunger snygga harmonier och stämmor. På bästa 70-talsrockvis så klart.