De sparar inte direkt på syntheriet den här gången, Children of Bodom. Alex Laiho har inte direkt pratat väl om sina melodiska landsmän Nightwish, men Blooddrunk är stundvis nära en lika synthburen och melodiös ljudbild som förstnämnda band.

De blodtörstiga, assonanta moshpartierna samsas med synthiga temposkiftningar i mjukt melodiskt och långa, sorgsna solopartier. Laiho har sagt att han kände sig särskilt aggressiv när han skrev materialet på deras sjätte studioalbum, och det undgår nog inte någon. Det är lika delar söndertuggande stenhårt och emotionellt djupdyk, vilket faller mig på läppen perfekt. Skivan innehåller en del nostalgiskt återblickande på Bodombarnens thrashigare period, men uppmjukat av melodiska stämningar som stundvis minner om lite mer avlägset besläktade band. Jag tänker nästan Stratovarius och Wintersun ibland. Det desillusionerade introt till Banned from heaven fullkomligt älskar jag.

Mellan de grövre agressiva partierna kan man urskilja ett slags längtande, sorgsen melankoli som påminner om deras tidigare, neoklassika inslag och måhända är sprungen ur den årstidsbundna depression som det mörka Finland bjuder sina invånare på. Roope Latvalas solon genomsyras av den känslan, och den är stundvis mäktig. Roadkill morning bergtar mig, i synnerhet solot. Hela låten byggs upp av ursinnigt tajt blastbeat och skälvande raseri.

Jag tycker dock att idéerna verkar tryta stundvis på Blooddrunk. Ibland blir moshandet lite väl monotont, trots de många tempovariationerna. Den är långtifrån så spännande som Follow the Reaper var.