När år 2000 såg dagens ljus bestämdes också att dEUS skulle ta paus på obestämd framtid. Andra åtaganden pockade på uppmärksamhet, bl.a. kritikerrosade filmen Any way the wind blows, skriven och regisserad av bandets frontfigur Tom Barman. Fem år senare släppte belgarna den förbisedda Pocket revolution. Förbisedd med all rätta eftersom den ärligt talat inte var mycket att hänga i granen.

Nu däremot, när vi skriver 2008, kommer Vantage point och visar upp ett hungrigt band som säkerställer platsen som ett av Europas bästa rockband. Storheten i debuten Worst case scenario har tagits tillvara på och de experimentella inslagen som varit ett signum under hela karriären hittills har tonats ner. Det introverta och närmast självutlämnande i Barmans låtar och texter innebär en ytterligare dimension till musiken. Här bjuds vi på rock i rakt nedstigande led till Pixies, tidiga REM, Sonic Youth och, framför allt, The Afghan Whigs. Vissa spår skulle till och med kunna gå rakt in på geniala plattan Black love med sistnämnda band. Den lite trevande och suggestiva inledningen med When she comes down vägs upp av ett inferno av tremologitarrer och distortion på Oh your god och det är svårt att inte tänka på Greg Dulli i det läget.

Det läggs stort fokus på att Karin Dreijer Andersson gästar på singeln Slow och hon gör, som alltid, en oklanderlig insats och tillsammans med andra singeln The architect utgör de två spåren plattans bästa låtar. Nyss nämnda låt hämtar sin ljudbild i åttiotalets punkfunkscen. Tänk ett Public Image Ltd. med delikata popmelodier. Det är mycket däri storheten hos dEUS ligger, att lyckas knyta ihop säcken och få en sådan självklar helhet av alla influenser.

Övriga låtar värda att nämna är avslutande Popular culture med gästande Guy Garvey från Elbow på sång där ljudbilden har mer gemensamt med Phil Spectors patenterade Wall Of Sound, smäktande stråkar, körer och stort slagverk inkluderat, än valfri indierockskiva släppt i år. Favourite game riffar föredömligt och känns som en släkting till I’m ready med The Twilight Singers.

Likt Martin Friberg, som gästrecenserade debuten (läs recensionen här), har även jag invändningar mot några spår på skivan som inte känns lika angelägna som andra. Hantverket är överlag bra, obskyrheten har skalats av men det är inget som griper tag. Därav betyget. dEUS cementerar ändock sin ställning som Belgiens bästa band. Agathocles får ursäkta.