(Foto: Emma Svensson, Rockfoto.nu)

Efter två år av väntan släpper In Flames sitt efterlängtade nionde album, A Sense of Purpose, i april. Nysläppta singeln The Mirrors Truth triggade massornas förväntningar ytterligare. Något försenat, på grund av att Jesper Strömblad måste avsluta sitt World of Warcraft-spelande, börjar min intervju med bandet på ett öststatligt sparsmakat skivbolagskontor.

– Jag har gjort elva intervjuer under sex timmars tid idag, säger Jesper trött.
Han öppnar en öl och förklarar att rockstjärnejobbet inte är särskilt glamoröst, men att det är ett val de har gjort, även om det medger vissa uppoffringar.
– Det tuffaste är hemlängtan, den gör mig illamående. Man missar ju sex månader av sina barns uppväxt när man turnerar, och det händer ju så mycket i den åldern. Under den tiden går vi upp klockan tre på eftermiddagarna och knäcker första ölen för att börja repa vid sex.

Det levernet är troligen inget som passar en vanlig familjefader, men så är inte heller en turnerande metalmusiker särskilt representativ för fadersgestalten. Likt ett familjeliv växer en gemenskap fram när man är på vägarna med ett band, berättar Anders Fridén.
– In Flames är som en familj och i vilken familj som helst blir det en del gnabbande när man umgås länge, någon har snott någons dvd-film och städar inte efter sig och så vidare. Mycket av tiden i bussen går åt till dvd-boxar och Xbox-spelande.
Även Anders säger att saknaden är påtaglig och en del av det beror på den moderna teknologin. Även om internet, e-post och mobiltelefoner gör oss mer tillgängliga, finns det en baksida också, menar sångaren.
– Det var nästan bättre innan det fanns mobiltelefoner, för när man pratar varje dag blir familjen så nära men ändå oåtkomlig.
Föräldrarskapet är även en inspirationskälla, fortsätter han
– När man blir pappa får man nya perspektiv på livet. Jag undrar vad det är för värld som min dotter egentligen ska växa upp i. Den låt jag är mest nöjd med någonsin är absolut Come Clarity, den skrev jag till min dotter och jag fick in några snygga liknelser i den som jag är väldigt nöjd med. Utöver det inspirerar omgivningen mycket; när man frågar folk hur läget är så är det ju ofta jobbigt och tungt. Alla har ont någonstans. Det genomsyrar ju verkligen det jag gör, det är skitsvårt att skriva positivt. Det är ett privilegium att ha möjlighet att skriva av sig. Jag har alltid skrivit i metaforer, det gör att man inte måste känna mig och mitt liv för att förstå texterna.
Det psykologiska djupet och den poetiska tonen i In Flames-texterna gör det lätt att tro att Anders är inspirerad av litteratur eller lyrik. Men så ligger det inte till, fortsätter han.
- Alice in Chains låttexter inspirerar mig mycket. Jag läser inte så mycket, verkligen ingen poesi eller något sådant, möjligen standarddeckare och musikdokumentärer.

Vad är det som gör att det fortfarande är värt att leva det strävsamma rockstjärnelivet efter arton år?
- Det blir ett politiskt korrekt svar, men det är nog allt som vi har förmånen att uppleva, säger Anders . Att få titta ut över Grand canyon enda dagen och spela Black Jack i Vegas nästa. Men när man är där tar man det faktiskt lite för givet. Vi har världen som arbetsplats.
Att inspirera andra skapar också mening, menar Jesper.
- När människor berättar att de börjat spela gitarr på grund av In Flames till exempel. Den finaste komplimang jag fått var en kille i USA som kom fram till mig med sin gravida fru och pekade på hennes mage och berättade att barnet skulle heta Jesper.
– Det är stort att få träffa dem man själv ser upp till också, säger Anders. När vi träffar dem som vi beundrar är det liksom ”Fan, vad coolt, spelar du också i band?”, skrattar han.
- En lite hemsk grej var när jag blev inbjuden att spela poker med några killar. När jag kom till backstagebordet visade det sig att det var Jerry Cantrell i Alice in Chains, vilket är ett av banden jag håller närmast. Jag blev lite skakis, och när vi spelade slog jag ut honom! Herrejävlar.

Efter syntiga Soundtrack to your Escape och gitarrbaserade Come Clarity blev A Sense of Purpose som en slags syntes, berättar Jesper och förklarar hur de ville behålla en form som de hittade när de gjorde Come Clarity, melodierna i synnerhet. En egen studio gjorde att musikskapandet blev mer hantverk för första gången på flera plattor och att mer utrymme för improvisation lösgjordes. Alla sångmelodier skrevs i studion, liksom solona. Råmaterialet gjordes med trummaskin och slaskgitarr och sedan spelades allt in en gång till med riktiga trummor. De ville föra in en del akustiska inslag, vilket bland annat hörs på The Chosen Pessimist, Jespers personliga favorit från skivan.
Den har ett sound som påminner lite om Everlost, en låt från tidiga Lunar Strain.
–Jo visst, vi har ju vårt bagage med oss, vår historia hänger med, säger Jesper. The Chosen Pessimist var en utmaning att göra, den blev väldigt bra känslomässigt och textmässigt och den är väldigt lång. Jag är för övrigt 100 procent nöjd med hela skivan. Alla i bandet har utvecklats som musiker och gitarrspelet har varit väldigt tekniskt krävande.

Den nionde skivan bryter inte direkt In Flames-traditionen med ångeststinna texter och nattsvarta mollmassiv.
- Man får aldrig slut på ångest att skriva om, säger Jesper och blinkar till när han bländas av dagsljuset som silas in genom persiennerna.
– Den förvärras snarare med åren. Samtidigt är det klart att man har skrivit om mycket redan, så det försvårar ju delvis.
I en intervju i Close Up-magazine för några år sedan berättade Anders att han periodvis mått själsligt dåligt.
– Texterna har förändrats från de tidigare albumen, jag hoppas att man ser någon form av ljus i de nyare texterna. Jag har ständigt en satellit uppkopplad för att få nya intryck till texter, men inspireras samtidigt av saker som jag upplevde när jag var yngre. Jag vill ha en poetisk touch när jag uttrycker mörkret. Det kan lätt bli töntigt, det är en svår balansgång.
Det hårda turnélivet är inte oförenligt med en kontemplativ tillvaro som inåtblickande textförfattare, förklarar Anders.
– Jag har mycket tid till att fundera över saker under dagarna. På kvällen i turnébussen samlar jag ihop det och skriver texterna. Huvudtemat på skivan är precis som förut mitt liv och det som händer omkring mig. Det kan hända att jag får en idé till en strof när som helst, precis som Jesper får ett riff på huvudet då och då, sedan sätter man ihop det. Sedan gäller det att få ett schysst flow med orden, det är en del pusslande. Och ibland när jag låter en text vila ett tag och läser den senare kan jag tänka: Hur fan tänkte jag då?
I den melodiska metalfalangen finns en tradition att basera texterna på medeltidsanknutna ämnen som drakar, svärd och demoner. Det är inget som lockar Anders.
- Jag vet ju inget om sånt! Texterna är verkligen skitviktiga för mig. Jag pratar aldrig med någon om texterna heller. Killarna i bandet bryr sig ärligt talat inte så mycket om mina texter, men när de fått läsa dem i konvolutet efter att skivan är klar har det hänt att de frågat hur jag egentligen mår.

Det finns en del existentialism och funderingar kring livet i era texter. Tror ni på någon högre makt?
– Efter döden så tror jag ju inte att man äts upp av maskar och sen är det slut, säger Jesper.
- Men vad som händer vet jag inte och jag funderar inte så mycket på det där. De tio budorden är bara sunt förnuft, alla försöker vara bra människor. Många band inspireras av satanism, men det har aldrig lockat. Visst handlar den om egoism mycket men mest om själförtroende, att inte låta sig begränsas så mycket av samhällskonventionerna. Man är full av naturlig instinkt och blir hämmad av samhället.

Att hämmas av andras åsikter är inget som kännetecknar In Flames. De har ofta anklagats för att ha svängt åt nu metal-hållet och blivit för kommersiella, men säger sig bara skratta åt alla typer av klagomål. På en konsert häromåret bar de t-shirts med citat från en recensent som sågat dem.
När blev ni senast arga för något ni läste om In Flames?
– Man kollar ju runt på olika forum och kollar vad förskolebarnen skriver, säger Anders. En snubbe på något internetforum tyckte att vi hade svikit våra rötter och inte var ärliga mot publiken. Som att vi bedriver en service, för att folk ska köpa den! Men vi sover bra ändå liksom.
– De vet inte hur mycket skit som ligger bakom det färdiga materialet, om de bara visste hur det är att leva på vägarna! säger Jesper, och fortsätter;
– Vi levde på kranvatten och nudlar i fem år och nu lever vi i anarki. Men det är totalt oglamouröst, vi sitter inte hemma och väntar på att tio miljoner ska dimpa ner, jag blir sur på de som tror att vi lever så, och på de som klagar på att vi blivit för kommersiella. Vi har åldrats 25 år under tiden med In flames. Men samtidigt, folk nöjer sig med sina nio-till-femjobb och två veckors semester medan de drömmer om något annat. Vi lever vår dröm, säger Jesper.

In flames turnerar fortfarande stora delar av året, i vintras i Ryssland och i vår i Nordamerika tillsammans med Megadeth, Children of Bodom och High on fire. Anders berättar att konserten på Ullevi för ett par år sedan gav honom den största kicken han fått någonsin av en konsert, mycket beroende på att han trodde att Ullevi var helt ointagligt.
–. Jag är aldrig nervös innan konserter, när jag kliver ut på scen har jag inte en tanke i huvudet, är helt blank och exalterad. Vi är inte ett sånt där band som håller varandra om ryggen och drar ramsor innan vi går ut på scen. Att spela med Slayer och Priest är också nåt att berätta för barnbarnen. Men de mindre, svettiga klubbspelningarna då man är nära publiken gillar jag mycket också, som under Sverige-Norge-rundan vi gjorde för ett tag sedan.

I dagens musikindustri blir image allt viktigare, något som Anders inte tycker att In Flames bryr sig om. Han anser dem vara hundra procent imagelösa och dessutom världens ödmjukaste band, som inte skulle ha förändrat sig ens om de sålt fyrtio miljoner skivor. Samtidigt inser han att den bild media förmedlar av honom och de andra kan bli snedvriden.
- När det ska tas foton och man är extremt bakfull och andas sprit och bara vill vara hemma och slappa är det svårt att ge ett bra intryck. Vår självbild har dock inte förändrats av våra framgångar. Vi är inte in it for the drugs, vi kunde ta mer plats men det vill vi inte, avslutar han.

Vilken In Flames-låt är du mest nöjd med någonsin, Jesper?
– Svårt, men det är nog Moonshield. Med facit i hand ser jag att den är väldigt skumt uppbyggd och jag fattar inte egentligen hur jag gjorde den, den är väldigt mogen. Min farfar och pappa var spelemän och jag fick min första fiol när jag var fem. Idag känns det synd att jag slutade, men på den tiden resonerade man ju att det fick man inga brudar av. Vi har gjort nya versioner gamla folkvisor, Hårgalåten och Pallar Anders visa till exempel.
Jag har alltid undrat vad den sistnämnda handlar om.
– Om en fredlös man som flyr skogen efter något slags crime of passion. Jag hörde den på buzuki , ett slags gitarrinstrument, med en tjej som sjöng för många år sedan och tänkte att den där ska jag göra något av! Jag har ju fört farfars arv vidare, kanske till många sjuttonåriga hårdrockare som inte skulle lyssnat på folkmusik annars. Det är dock inget som influerar oss längre.

Trots att metal som er faktiskt vidareför en nationalskatt av gammalt svenskt kulturarv tas den inte så ofta in i finrummet. Hur kändes det därför att få regeringens exportpris?
– Det var ett jättekul erkännande så klart, säger Jesper. Man blir aldrig profet i sin egen hemstad men vi lyckades, det är fortfarande svårt att ta in att man kommit någon vart. Vi vet inte hur länge vi kommer att fortsätta. Det blir aldrig tråkigt, men vi kommer ju inte fortsätta i 180 knyck, man gör inga bra låtar då. På A Sense of Purpose hade vi verkligen inte några sådana svårigheter; däremot det delikata problemet att vi tvingades välja bort låtar, vi var så nöjda med alla sjutton.

Intervjutiden är över. Jesper öppnar ännu en öl och sjunker in i World of Warcraft igen för en stunds paus innan det är dags för nästa halvtimme av rutinmässig självutlämning. Något säger mig att det är lär dröja innan det finns tid för kvalitetstid med familjen igen.