Redan i första låten sjunger Janet Jackson ”feed my fetish please” och allt jag kan tänka på är Madonnas utskällda album Erotica. Det är kanske inte den fräschaste tanken 2008.

På Discipline gör Jackson semimodern och stötig r’n'b. Tydligt akterseglad av yngre konkurrenter som Cassie, Ciara och Rihanna. jag gissar att det är de som varit måttstocken när riktlinjerna för det här albumet drogs upp på något tidigt projektmöte. För det låter både dyrt och kalkylerat.

Lite oväntat är Discipline nästan kliniskt befriad från regelrätta ballader. Den här gången siktar hon framför allt mot klubben och dansgolvet. Resultatet är inte helt oävet, men den där riktiga vältaren saknas. Det går inte att komma ifrån att helhetsintrycket blir ganska anonymt.

Jag gillar så klart So Much Betta med sitt skruvade beat och baklängesspolad sång. The 1 funkar också, men det handlar kanske egentligen mer om min saknad efter nytt från Missy Elliott än något annat.

”Daddy I disobeyed you / Now I want you come punish me” viskar Janet i titelspåret och min hjärna går i spinn med skvaller runt familen Jackson. Det känns inte heller så fräscht, men det är faktiskt en låt som fångar min uppmärksamhet. Även om den är lite obehaglig, på ett incestuöst vis.

Feedback