I oktober förra året hamnade jag på en fest i Svenska Grammofonstudion, anordnad av klädmärket Diesel. Alla var mycket noga med att inte äta för mycket av gratismaten men drack desto hellre av gratisdrickan. Ebbot spelade skivor och ett rockband som skiter i allt spelade för den välklädda publiken. Sedan gick det chartrade bussar in till den där hypade båten där alla tänkte:
- Någon här måste ju gilla den monotona musiken, så då låtsas jag också göra det.
DJ:s som gjort sig namn på både klubbar och bloggar trängde sig före vid bardisken, viftande med sedlar. Nonchalanta nöjesskribenter rörde sig hemtamt i lokalen. I toalettkön träffade jag en bekant. Han presenterade mig för sin vän. Sin vän Håkan.

Runt omkring bordet där han satt stod en massa människor som låtsades som ingenting. De brydde sig absolut inte om att Håkan Hellström satt och var full på en båt vid Avenyn. Vi i landets andra stad är så världsvana, så blasé. Vi har varit i New York precis som stockholmarna och vi har knarkat med Timo Räisänen och legat med någon i Broder Daniel. Eller så är vi för gamla; inte ens Kent i en hotellbar gör oss upphetsade längre. Så jag och Håkan hälsade och kallpratade kort och jag låtsades som ingenting. Jag stod där och låtsades inte om att jag kan alla låttexter. Jag sa inte något om att ramla dåliga gator fram eller att gå ner sig på klubben på Magasinsgatan och jag låtsades inte om sommarkvällen för några år sedan då han spelade på fel sida älven. Då när kvällssolen reflekterades i Masthuggsbergens fönster och han avslutade konserten med att säga att nu när vi går av scenen kommer en av världens bästa låtar och The Tracks Of My Tears med Smokey Robinson & The Miracles dånade ut över vattnet. Nej, ingenting av spänning eller storhet skönjdes i mitt stenansikte. Men när jag gick hem den kvällen var det med lätta steg.

Håkan Hellström, innerligt hatade och älskade människa, som liksom blaskornas horoskop talar till det allmänmänskliga hos bedrövade individer. Får människor från Jönköping och Örebro att känna att texter om Allén, Vasastan och Långedrag handlar om dem. Ty alla har sina gator, sina inmutade bostadsområden och sina tonår. Får andra att skriva listor över saker de hatar. Hammerfall, hiphop, Håkan Hellström. Han gnäller, han stjäl.

Håkan har tagit ytterligare ett steg bort från sambapopen och ännu ett steg närmare gubbrocken, med dess påflugna och bredbenta gitarrer, lätt böjda knän och bluesiver. Närmar sig svenska institutioner som Eldkvarn och mastodonter som Bruce Springsteen med nästanrock som Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din, men vågar sig ut på okänd mark med Temptations-soulen i Kär i en ängel. Solsken på en molnig dag. Han sjunger om sin flicka.

Tro och tvivel, om 1994, om olyckligt ovetande ungdomars framtida lidande och med raden min lille son, ler mot manshororna, när vi går förbi hand i hand vid Fiskekyrkan, tillhör det bästa han någonsin gjort. I skarp kontrast, bottennappet Zigenarliv dreamin’.

Nytt blandas med återanvänt, precis som förr. Blödande vackra Försent för edelweiss var b-sida till Klubbland när det begav sig, liksom Här kommer lyckan för hundar som oss en gång i tiden var b-sida till En vän med en bil. Det lånas friskt från The Clash i De fyra årstiderna, Florence Valentin lär framöver ilsket hävda att de var först, och singeln För en lång lång tid är en svenskspråkig version av Tapeflys Canine Prey, ursprungligen avsedd för 2002 års Det är så jag säger det.

I Göteborgs-Posten kallas Håkan Hellström för hemmasonen. I april fyller han en ishall och på internet fyller han forumen med åsikter. Ibland är det omöjligt att vara diplomatisk. Äntligen känns musik igen.