Äntligen har det franska helskäggets posterboy nr 1 Sébastien Tellier lyckats göra ett album som håller ihop både musikaliskt och tematiskt. För efter att tidigare ha blandat fenomenala låtar (La Ritournelle, någon?) med förvisso fantasifulla men inte fullt lika fantastiska sådana (ungefär allt annat) hamnar han med Sexuality rätt.

En del av förklaringen är att han haft den utsökta smaken att låta Daft Punkaren Guy-Manuel de Homem-Christo producera och hans touch och styrning märks tydligt. En annan del är att Tellier den här gången satsat fullt ut och gjort ett konceptalbum.

Temat är sex och då av den kitschigt vällustiga och förföriska rulla-runt-bland-sidenlakan varianten. Något Tellier konsekvent omfamnar fullt ut i allt från texter och sound till den ”konstnärligt” erotiska konvolutbilden.

För några veckor sedan var jag, med några undantag, beredd att avfärda Sexuality som en ganska intetsägande låtsamling som hämtad från ekivoka 70-talsrullar med softad belysning och vaselin på linsen. Men efterhand har den för varje genomlyssning börjat att så smått charma in sig och avslöja allt fler av sina kvaliteter.

Tellier tippar snyggt hatten åt historiens vingslag och bygger i rakt nedstigande led vidare på arvet från Serge Gainsbourgs Je T’Aime (Moi Non Plus) och resultatet är inte svettig kåtpop som man först kan förledas tro utan snarare så sockersött sliskigt att öronen efter ett tag känns som insmorda med sockervadd.

I ett långsamt lunkande tempo möts analoga vintagesynthar, Rhodes, förnöjsamt pruttande trummaskiner från tidigt 80-tal, och välklingande gitarrer. Elektronisk pop förpackad i en tät sammetsmjuk retroproduktion. Ett annat ständigt återkommande inslag är hesa stönande kvinnostämmor, ett grepp som i Kilometer och fantasilösa Pomme, hur mycket det än är gjort med en gigantisk glimt bakom de mörka solbrillorna inte känns bara genomfräscht.

Och även i övrigt blir Tellier gärna ostig på det mest opastöriserade och övermogna av vis. Inte minst i Une Heure med sin förprogrammerade rumbarytm från 299-kronors keyboardet, mjukmesiga Look och Elle som balanserar någonstans mellan 10 CC och Elton Johns Nikita.

Annars börjar allting faktiskt smått strålande med Roche där Tellier verkar ha varit och snott ett beat från Dr Dres musiklab. Om inte någon snarast samplar den och gör en dunderhit på den grunden borde de bli av med tjänstehoodien. Den pärlande Sexual Sportswear är fortfarande en briljant fusion av Jean-Michel Jarre, Cerrone och Airs proggigaste stunder och när han återanvänder den både i L’Amour Et La Violence och Fingers of Steel, som egentligen är en Sexual Sportswear fast med sång och ett handklappsbeat, är det ju förstås alldeles förträffligt.

Som en liten extra bonus får man också i Divine en liten dos synthifierad doo-wop-pop på temat Kalifornisk surfarsex och samtidigt ett giltigt skäl att se finalen i årets Eurovision Song Contest där den och Tellier representerar Frankrike.

Med Sexuality har Tellier blåst bort all tidigare spretighet och fått till sin absolut jämnaste skiva hittills, så långt allt väl. Men även om man förstår att allt är gjort med humor och charm och väljer att ha överseende med de allt annat än klockrena texterna kan det inte dölja att det här är en sexstudie som skulle ha mått bra av en rejäl laddning musikalisk Viagra för att nå sin fulla potential.