Recension
- To Be Safe, Loved And Respected (cd) Saša Ling
- 2007
- Moja Product/CDA
”Duka din veranda till fest, för en långväga gäst, i landet lagom är bäst”
Lyssna
Etiketter
Att svenskserbiska SaÅ¡a Ling skulle låta som Erykah Badu är det fånigaste jag hört och får mig att tro att folk lider brist på referenser. Alla grabbar med gitarrer i Sveriges alla svettluktande replokaler låter inte som Kent bara för att Kent är kända och omtyckta. Alla liprunkande Morrissey-fans kallas inte ”den nya Håkan Hellström” så fort de ställer sig på en scen. Vem skulle få för sig att titulera de många internetrappande kepskillarna ”Sveriges svar på Eminem” bara för att de är bleka och tragiska? Minns ni Pauline Kamusewu? Jag sätter stora pengar på att hon liknades vid Erykah Badu när det begav sig. För att inte tala om Jaqee. De kallades säkert ”souldrottningar” också.
Nåväl. Ut med det bara. Inget ont om liprunkande Morrissey-fans, vem är inte ett sådant, men rätt ska vara rätt. Det enda SaÅ¡a Ling och Erykah Badu har gemensamt musikaliskt är nämligen att de ”sjunger soul”.
Därmed inte sagt att To Be Safe, Loved And Respected är en dålig skiva. Den är inspelad live med ett niomannaband och består av elva låtar och ett dolt spår. SaÅ¡a Ling har en behaglig röst och sjunger självsäkert med uppbackning av kör. Musiken är habil och jämnmodig och av tidstypiskt soulsnitt. Och väldigt väldigt lokal, svensk och skandinavisk i sin något präktiga duktighet. Det är ofarligt, milt och förutsägbart. De har säkert gått på folkhögskola hela bunten, viskar en oresonlig jävel i mitt öra.
De tolv låtarna gör sig bättre tillsammans än var för sig. Konturerna är suddiga och luddiga. His Way Is My Way och My Thing utmärker sig just genom att inte bara låta som ett välrepat niomannaband med ambitioner på en klubbscen i Stockholm.
Som vanligt är det dumt och svårt att vara kategorisk. Blåtonade New World är skivans bästa låt med sina ledsna blåsinstrument och sin successivt stegrande uppbyggnad. SaÅ¡a Lings röst kommer äntligen till sin rätt när det grooviga jammandet tar ett steg tillbaka och släpper fram känslorna istället. Om skivan inte hade släppts såpass sent förra året hade New World utan tvekan placerat sig högt på min årsbästalista.
Brasklappar hit och dit. Jag hade velat gilla To Be Safe, Loved And Respected mer. Jag hade önskat att den tråkiga varianten av ”det svenska soundet” bara var en klyscha. SaÅ¡a Lings och hennes svenska kollegors arbete förtjänar ändå mer uppmärksamhet än vad de får. Tyvärr är det till synes omöjligt att ta Sverige med storm om man inte heter just Erykah Badu. Eller Håkan Hellström.
Publicerad: 2008-03-11 00:00 / Uppdaterad: 2008-03-11 12:49
16 kommentarer
VAD ÄR DETTA
#
Förmodligen ren dynga. Fast i dag kan ju vem som helst ge ut en skiva och få en recce på DSC.
#
Varför ingen Kiss resension idag heller?! Är ni inte laddade inför URLADDNINGEN I SOMMAR!!!
#
Jag kissar i sängen!!!
#
men man kan ju inte jämföra folkhögskoleduktiga jazzmusiker med de (riktiga) liprunkande morrissey-fansen.
en jazzmusiker är ju åtminstone en kunnig hantverkare, om än en präktig sådan. ett (riktigt) liprunkande morrissey-fan besöker på sin höjd litteraturvetenskap a på universitetet, eller motsvarande kurs på en glesbygdsförlagd folkhögskola.
#
Schyffert ute på vägarna och acid jazz recenseras helt utan vederbörliga reservationer. Vad är det här, vaknade Ed 1992 imorse? Vad blir det imorgon – Nirvana?
#
vaddå svenska soundet? Det här har inget med svensk jazz att göra. Det svenska jazzsoundet är överbra dessa dagar, fullt i klass med det norska faktiskt, och det polska också för den delen. Ed har Totally Wired Sweden nånstans i en flyttkartong. Det är nog det soundet du tänker på Agnes.
#
Ed: Har jag någonstans skrivit om svensk jazz? Nej.
#
Fantastiskt rolig recension! Jag blir lite förtjust i dig Agnes, bra gjort.
#
Vad är det då för ett svenskt sound du skriver om? Ed trodde i sin enfald att det kanske var kompbandets prestationer som kommenterades. SaÅ¡a Ling är (acid) jazz. Men om du vill kalla sådan jazz för soul så är du givetvis i din fulla frihet att göra det. Då är det alltså det tråkiga svenska soulsoundet som kommenteras.
Men om jag ändå missförstått det hela så är jag ändå nyfiken på just vad den gemensamma nämnaren i det tråkiga svenska soundet är. Är det att soundet är tråkigt och svenskt? För i så fall ger jag dig verkligen rätt Agnes. Det tråkiga svenska soundet är tråkigt. Och svenskt. Och visst är det tråkiga svenska soundet svenskare än det norska dito, om än ungefär lika tråkigt. Tråkigt sound överlag är ju jädrans tråkigt, för att inte säga urbota trist. Det tråkiga svenska soundet är faktiskt nästan lika hemskt som den dåliga svenska musiken. Men den vill jag inte börja tala om för då håller jag på hela natten.
#
Ed: Aha, en genre är en genre är en genre. ACID JAZZ. Jag citerar mig själv:
Jag hade önskat att den tråkiga varianten av “det svenska soundet†bara var en klyscha.
Visst är det fritt att tolka meningen och citationstecknen som man vill, men eftersom jag tycker att Sasa Ling gör soulmusik och skriver det i recensionen också tycker jag det framgår rätt tydligt att det är svensk soul jag syftar på.
Den gemensamma nämnaren i den tråkiga sortens svenskt sound är väl just när det låter som sprunget ur en bohemisk folkhögskola i valfri håla. Eller när det låter som Lars Winnerbäck. Jag vet inte hur amerikansk eller brittisk folkhögskolemusik låter. Gör du?
#
Att något låter som sprunget ur en bohemisk folkhögskola i valfri håla är säkert en liknelse som säger somliga en hel del. Mig säger det ingenting över huvud taget. I och för sig kan man ju gissa sig till att det är något negativt. Att det till äventyrs skulle gå att identifiera ett bohemiskt i håla folkhögskole-ursprung genom att lyssna på musiken håller jag för högst otroligt (men det är väl vid sidan av poängen).
Vet Ed hur brittisk eller amerikansk folkhögskolemusik låter? Nej, Ed har faktiskt ännu färre fördomar i det avseendet. Folkhögskole- är strängt taget inte en pejorativ etikett i Eds värld. Inte ”bohemisk” heller. Min gissning är att brittisk eller amerikansk folkhögskolemusik kan låta väldigt olika. Precis som musik skapad av någon som studerat vid en svensk folkhögskola, eller skapad på en bohemisk folkhögskola i valfri håla av bohemiska folklhögskolestudenter från samma, eller rent av andra hålor, eller storstäder.
#
Okej :)
#
Om Lars Winnerbäck är jag helt enig med dig. Men så hör han ju hemma i genren ”den dåliga svenska musiken”. Han och alla från den svenska västkusten och/eller som har något samröre med Broder Daniel, eller gillar Moz, eller som ser allmänt kutryggiga ut. Kort sagt musik som låter som sprungen ur valfri svensk feskekörka i valfri västkuststad eller håla eller skärgårdsö med valfri görgo gubbe med finksklingande efternamn som producent.
#
Ed är lite grinig pga fotbollen förresten – det kanske märks.
#
Jag avskyr folk som inte använder förstaperson :(
#
Kommentera eller pinga (trackback).