dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Goldfrapp: Seventh Tree
Seventh Tree (cd) Goldfrapp
2008
Mute/EMI
7/10

Tillbaka mot framtiden

Lyssna

Sök efter skivan

Det är skönt med artister som inte väljer den enkla utvägen. För det hade antagligen varit väldigt lätt för Goldfrapp att bygga vidare på framgångreceptet från Supernature och leverera en uppföljare i samma anda. Men precis som de gjorde efter debuten Felt Mountain gör de återigen halt, helt om och väljer en totalt ny riktning.

De lämnar de dekadenta nattklubbar och glittriga dansgolv de befunnit sig på sedan Black Cherry, kastar av sig de glammiga festkläderna och lämpar dem tillsammans med sitt skarpt electropopiga sound i en liten skräphög för att distansera sig och hämta andan på ett annat håll.

Och bara som för att markera det totala avsteget inleder böljande Clowns med försynt plockande akustiska gitarrer, smäktande Mantovanistråkar, fejkad fågelsång (jodå) och beslöjade mångdubbade körer. Det är lågmält, finstämt och på alla sätt tillbakalutat med ett grässtrå mellan tänderna. Vi har förflyttats från disco till vattenho.

När sedan Little Bird upplöses i ett sitarpsykedeliskt moln blir man onekligen lite orolig och börjar fingra efter sitt flumserum. Lyckligtvis reder det upp sig omgående i Happiness klassiskt harmonierande 60-talspop som med sitt mullrande bleckblås mest påminner om en av Flaming Lips allra gladstompigaste stunder.

Jag hade nästan slutat hoppas att Goldfrapp någonsin skulle komma i närheten av Felt Mountain igen men här gör de det vid ett antal tillfällen och när briljant betitlade Cologne Cerrone Houdini med hjälp av årets mest distinkta discostråkar och en god portion melankoli svävar iväg mot rymden kan jag bara le lika fånigt lyckligt varje gång.

Men även om Seventh Tree är det närmaste debuten Alison Goldfrapp och Will Gregory varit hittills är den inte på något sätt en kopia. Melodierna finns som vanligt där men anslaget är ett helt annat. Där Felt Mountain målade i elegant svart/vitt har Seventh Tree en betydligt färggladare palett.

Duon drar de ner på de dominerande elektroniska inslagen och släpper in akustiska gitarrer som får styra var och varannan låt, Alison sjunger om möjligt än vackrare och det finns en variation i tempot som saknats tidigare. Vid sidan av de avslappnat stämningsfulla ögonblicken kryddar de med singelsläppet A&E som när synthslingorna börjar pärla i bakgrunden och allt bryts ner blir lysande elektronisk gitarrpop. Hercules and Love Affair och Gui Boratto (som förvandlat den till ett progmonster av rang) har för övrigt båda redan lagt sina remixvantar på den. Om inte det skulle räcka fläskar de på med over-the-top-körer i avslutande Monster Love och Caravan Girl där den sistnämnda är en tuggande, skimrande glädjerocksexplosion av bästa Polyphonic Spree-märke.

Seventh Tree saknar möjligtvis lite av den direkthet som funnits på tidigare skivor men istället smyger den sig på efterhand och tar Goldfrapp ett bitterljuvt, nedtonat och väldigt vackert steg tillbaka mot framtiden.

David Drazdil

Publicerad: 2008-02-26 00:21 / Uppdaterad: 2008-02-26 09:10

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #4489

6 kommentarer

Bra recension. Ingen ny ”Felt Mountain”, men inte minst nämnda ”Happiness” är sagolikt bra!

Medlem 2008-02-26 10:57
 

sitter som en smäck i vårvindar friska. påminner inte så lite om saint etiennes tiger bay.

Medlem 2008-02-26 14:33
 

Mycket bra recension!

Marreballe Oregistrerad 2008-02-26 15:28
 

Flood har gjort det igen!

teddi Oregistrerad 2008-02-26 17:26
 

Som vanligt en bra recension av David.

Härligt album. På ”Some people” är jag nästan övertygad om att jag lyssnar på Kate Bush.

Medlem 2008-02-27 00:33
 

Underbar platta! Har inte hört de tidigare,men de måste jag kolla upp.

Frippe Oregistrerad 2008-02-28 21:02
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig