Humor är ett ord som brukar återkomma i texter om göteborgstrion Musicmusicmusic. Jag har aldrig riktigt fattat varför. För även om jag gillade What’s a Good Boss Anyway? lika mycket som Ingrid Strömdahl på Svenska Dagbladet så var det knappast en skiva som fick mig att fnissa. Jag har svårt att föreställa mig att någon drog på smilbanden åt uppföljaren MacBeth (och det var väl knappast meningen). Debuten har jag fortfarande inte hört.

Den här gången är det lite enklare att stämma in i kören. Everybody Digs är fylld av prilliga inspel och finurliga upptåg. Det är en lekfull samling nyskrivna Fabian Kallerdahl-kompositioner som ramas in av två uppslupna omtolkningar av låten som gav gruppen dess namn, Music Music Music, Put Another Nickel In, och Steve Millers The Joker.

Om det tidigare varit så att Fabian Kallerdahl varit den självklara mittpunkten i trions musik är det inte lika tydligt så den här gången. Den som verkligen golvar mig med sitt spel är Michael Edlund bakom trummorna. Han tacklar dem som om det vore en självklarhet att det är trummorna som är det första instrumentet. Även om jag är den förste att hålla med har det bland 00-talets svenska jazzskivor varit ett klart undantag från regeln om saxofonen eller pianot.

Det här är extrovert pianojazz med samspelet i första rummet. Det är en fröjd att lyssna på trions självklara samspel (bakom basistens bas står förresten Josef Kallerdahl). Om det här, som bandet själva skriver, ligger närmare liveupplevelsen Musicmusicmusic hoppas jag att jag får chansen att se dem snart.