Det borde inte vara så svårt att ta till sig Hot Chips nu nästan patenterat infallsrika men också oftast ytterligt dansanta electropop. Ändå har de aldrig riktigt lyckats få mig helt på fall tidigare trots att kombinationen av pop, omöjliga genreblandningar och ett omfamnande av all brittisk dansmusikkultur från de senaste decennierna fått mig att jubla mer än en gång.

Mitt i all glädjestudsande eufori har det ändå inte gått att komma ifrån känslan att det är lite för uttänkt för sitt eget bästa. På Made In The Dark är de, på gott och ont, precis lika übersmart eklektiska som tidigare och det är svårt att inte gilla när surfflirtande Out At The Pictures tuffar igång, Ready For The Floors elektroniskt bounceiga solskenspop med ena benet i 60-talet och det andra fast förankrat i nuet eller Touch Too Much försynta baktaksgitarrer.

Men de balanserar återigen på en slak lina där spår som Don’t Dance hotar att slå undan benen på bandet och låta dem trilla ihop i en oformlig hög av nonsenstexter och ironiska blinkningar. Men Hot Chip vore inte där de är idag om de inte undvek den fällan. Och de gör det på det mest eleganta av sätt. För som motvikt till sina mest bisarra referenskorsningar lyfter de på huvudet, slutar gräva där de står och söker sig bort mot den vänaste av blåögd soul.

Det är när de pluggar ur de värsta kaosfiltren, drar ner på tempot och i In The Privacy Of Our Love, titellåten och Whistle For Will börjar snegla åt Van Morrisonska trakter som de verkligen lyfter. Kontrasten mellan de skumpigt rasslande spattiga låtarna och de avskalade finstämda andningspauserna skänker en välbehövlig dynamik åt Made In The Dark.

Ett sedvanligt multikolorerat och lekfullt sammansatt musikaliskt lapptäcke som, även om sömmarna på sina ställen fortfarande kan kännas lite lösa, nu sitter ihop än snyggare än tidigare.