När Morrissey framförde singeln That’s How People Grow Up på David Letterman Show förra sommaren stod en krigsmålad sopran i en klänning tillverkad av plastbubblor och ylade yrt i inledningen. Kvinnan heter Kristeen Young. På studioversionen är det en theremin som ylar. Kristeen Young sparkades från förra årets turné då hon från scenen gav kommentarer om Morrisseys kunskaper i sängen. Men thereminen är ett smart drag av Morrissey, eller kanske Boz Boorer, som komponerat stycket. Det ger karaktär åt ett svagare spår och väcker på ett utmärkt sätt dansgolvet för undernärda individer.

Den 13 februari släpps då ännu en samling med den gamle mannen. That’s How People Grow Up är singeln. Men That’s How People Grow Up är ingen First of the Gang to Die. Trots det rakt igenom koskälledrivna tempot och de ylande partierna. Det låter Morrissey av melodi och formerna följer det förväntade men det är tunt.

När han tar upp den svävande sopranens toner i sången finns det både finess och rikedom i arrangemanget och de numera närmare medelålders Morrissey-devoterna behöver inte börja leta efter en ny pophjälte. De följer med ner i djupet av svärtan. Den nästan gulliga svärtan i I was driving my car. I crashed and broke my spine. So yes, there are things worse in life than never being someones sweetie.

Morrissey kommer alltid klara sig. Det är för sent att misslyckas. Trots, eller tack vare, de existensiella brottningsmatcher han fortsätter dikta och underhålla med. Men numera är det inga trasiga ungdomsskildringar - berättaren i texterna ligger praktiskt taget på dödsbädden och filosofierar. Och 700-kronorsmannen släpper allt han har för händerna, knäpper ullkavajen över bröstet och stövlar bort till Bengans. Han kanske till och med går på konsert. För det är inte kidsen som lyssnar på det här. Morrissey lyssnar man på av tradition. Och That’s How People Grow Up är just en traditionell singel.

Dansgolvhits blir Morrisseys musik mest av bara farten. Den kontrast som Morrissey själv, och en stor del av hans lyssnare, utgör mot dans, viftande lemmar, popeuforiska leenden och svettblanka pannor är det som räddar honom varje gång. Ju mer han ignorerar publikens behov av förnyelse och passion, desto bättre lyckas han. Med just det.