Trots att Mystery Repeats släpptes redan i september i hemlandet och Japan (i november i resten av världen) var det först i år som jag fick tag i den holländska duons andra skiva.

När Pete Philly & Perquisite var i Göteborg 2005 var jag verkligen mäkta imponerad över deras framförande. Med sig hade rapparen Pete Philly en cellist, en pianist, en basist och ett blås. Trots att det var en vardagkväll lyckades de dra folk och få hela publiken lycklig.

Musiken handlade då inte bara om ärlighet utan hade också en väldigt behagligt gung och med tillhörande relativt egen rapstil. Speciellt med tanke på de rappare som Nederländerna producerat internationellt under åren och då tänker jag främst på Mc Miker G och Dj Sven samt Ray Slijngaard från 2 Unlimited.

Andra skivan känns trots att den är bra inte lika spännande som den första, kanske främst på grund av att man inte är lika förvånad av vad de kan åstadkomma. Pete låter som han gjorde på första skivan. Han delar med sig av vardagen och sitt jag, där låttitlarna berättar samma berättelse som debuten. Hectic, Balance, Believer, Time Flies och Last Love Song talar för sig själva bara genom låttitlarna, men talar kanske om en osäkerhet och ärlighet när du väl lyssnar till låtarna.

Under Mystery Repeats 58 minuter får man jazz, broken beats, lite sköna flows, om än lite sluddriga, lite sång och såklart en hel del juste instrumentering. Bland annat används tvärflöjt, ett gjutet hiphopinstrument, som borde användas mer.

När debuten Mindstate släpptes förvånades jag över att holländsk hiphop kunde låta så bra och att Talib Kweli klev in på Hope och släppte av en vers. Jag var glad över att det faktiskt gick att göra välgjord organisk hiphop i Europa som dessutom lyfter fram musikalitet.

Det mesta av det finns kvar i tendenser, men var du förälskad i debuten kommer Mystery Repeats snarare vara en flört som växer ett tag, men som till slut rinner ur dina armar och minne.

Pete Philly & Perquisite Time Flies