Onsdagskväll. Jag står i köket och lagar mat. Makaroner. Lagom glamoröst. Mobilen ringer. ”Tomas Lundström” förklarar displayen.
–Hallå Holm!
Efter lite småprat om jag vet inte vad frågar jag lite vuxet vad Tomas har på hjärtat.
– Jo, den här Moto Boy, säger han på sin distinkta småländska. Kan du inte recensera den? Tidningarna skriver ju jättemycket om honom, till och med jag har ju läst det.

Jovisst, tänker jag.

Moto Boy, eller Oskar Humlebo som han egentligen heter, gav förra året ut singel Blue Motorbike – en toksvängig 80-talsdoftande dänga som jag hyllade som det bästa som hänt i musikväg i juni månad (visserligen kom den ut i maj). Ett album var lovat någon gång till 2008 och nu har det alltså redan dykt upp, självbetitlat, med en suddig Humlebo på konvolutets framsida och låttitlarna i en kurvig stil som gör det svårt att tyda vad spåren egentligen heter. Själva skivan är knallrosa. Fin.

Men när den väl är inne i skivspelaren sviker Moto Boy all förväntan och längtan som han faktiskt lyckats bygga upp hos undertecknad. Ingen låt är lika medryckande som debutsingeln, och ingen har ett lika självständigt sound. Försiktiga gitarrintron följer på varandra, Humlebos sorgsna, vackra falsett mässar fram någonting om hjärta och smärta och om att rida hans vilda häst. Allting blandas i ett hopkok av lugna låtar utan drag, och det mesta låter likadant.

Det finns dock charm i vissa av spåren, och ljudbilden är tät och stundtals smäktande. I Miss You Baby har en refräng värd att sjunga med i, Love is the One Thing You Can’t Pretend med den upprepade textraden ”I want to be near you” är ett perfekt prov på Humlebos känsliga, gråtmilda stämma. C har snillrika partier. En i taget gör sig låtarna mer till sin rätt. Men på ett helt elvaspårsalbum blir de vackra pdelarna otydliga och svajande av helheten.

Jag har hört att Moto Boy har mycket utstrålning på scen, och han har gjort sig känd för framträdanden iklädd skinnjacka utan någonting under. Det låter inte vidare sexigt, men det hoppas jag inte heller är meningen. Men kanske lyckas Humlebo bättre på scen än på skiva. Charmen kan behövas.