Så sitter då hela världen och håller andan, i fruktan för att Kina ska resa sig och bli en supermakt. Jänkarna är lika ogillande som när föräldrarna berättar för storebror att han ska få ett syskon. Någon som kommer här och steals my thunder, det är aldrig populärt. Och är det inte Kina så är det Ryssland.

Men i popmusikaliska sammanhang, vilket ju ändå är vad vi intresserar oss för här, är ingen av dessa stormakter idag på något sätt ett hot för vår västerländska scen. Här bör jänkarna istället oroa sig för konkurrens från närmare håll. Kanada mobiliserar nämligen sina styrkor, och har gjort det i rejäl takt de senaste åren. Arcade Fire och Feist är bara ett par av de artister som hotar amerikansk hierarki på årsbästalistor och i skivbackar.

Egentligen var det framför allt i samband med sjutumssamlingen Hordes of Canada jag funderade över detta. En samling med det absolut senaste den kanadensiska rockscenen har att erbjuda.

The bleeding edge of the Canadian art-rock scene.

The New Pornographers är inte med på Hordes of Canada, Challengers är ju deras fjärde skiva och då kanske de inte betraktas som så bleeding edge längre. Däremot är de ännu en av artisterna på årsbästalistorna, och tillsammans utgör de olika leden i denna supergrupp en hel egen division i den kanadensiska indiestyrkan.

Emellan dem har de en hel uppsättning av sångröster. De gör komlicerat enkel powerpop, som kan låta som The Shins och plötsligt låter förunderligt mycket David Bowie (The Spirit of Giving). Myriad Harbour är mycket bra, men allra bäst är fortfarande föregående Challengers.

För liksom brukligt är när det gäller vackra kärleksfulla duetter med omslingrande kvinnlig och manlig stämma, vinns jag här lätt över med titelspåret. Den är allt som behövs.

Neko Case är fantastisk.