Jag minns en tidig morgon i Neapel. Det blåa mopeddiset har lagt sig, och när jag tittar ut över bukten ser jag båtarna som både söker sig till och från myllret av människor. Vesuvius låter sin historiska skugga falla över den fattiga staden som aska. Då tänker jag märkligt nog på Anna Bella Mirafior. Och hon kom inte ens från Kampanien, hon kom från Ligurien. Gamla Taubeminnen kan komma smygande på mig när som helst. Inte de där vykortsglättiga sommarskildringarna, utan mer de där visorna som pappa envisades med att spela trots att de inte alls passade för allsång. Om ett hårt liv i kustbandet. Morske män och redliga fruntimmer. Ensamhet och kärlek.

Alderville Road sköljer över mig som en mjuk bris från havet. För mig har alltid Sven-Bertil Taube varit Everts son som blev en utmärkt skådespelare. Fast han är faktiskt också den bättre sångaren. Evert hade skrönorna och Sven-Bertil hade rösten.

På Alderville Road visar en av ålder och liv mognad Sven-Beril Taube att han har nerv och liv. Hela skivan vibrerar av känsla och vilja. Enkla och folkligt orkestrerade arrangemang bara förstärker känslan av nerv.

Och det är vackert. Kanske inte alltid när Håkan Hellström sjunger, men när Sven-Bertil Taube får sällskap av Lisa Nilsson kan vem som helst bli tårögd.

Flera av visorna är inte de mest kända Evert Taube kompositionerna. Låt mig rätta mig själv: de tillhör kanske inte de mest spelade. För nog är de kända, men kul att de återigen blir spelade. För nu dyker Sven-Bertil Taube upp både här och där.

Musiken känns svensk, fast inspelad i London, och detta även om de flesta av Taubes visor är mer globala än mycket av det navelskåderi vi ägnar oss åt idag. En skiva att lyssna länge på. Både för kärleks skull och för saltstänkta klippors skull.