Meshell Ndegeocello åttonde album, Devil’s Halo, släpptes på den amerikanska marknaden redan i början av oktober 2009. Det flög under min radar fram till december någon gång och nådde inte mina öron förrän någon månad senare. Nu har det följt mig i åtminstone 90 dagar och jag har fortfarande svårt att få ner ord som fångar mina intryck.

Ndegeocello leverar precis som jag väntar mig progressiv soulmusik som går sin alldeles egna väg. Den är inte särskilt lättillgänglig, snarare snårig och ibland på gränsen till påfrestande. Om du är van att soulen smeker mjukt och medhårs är det här förmodligen inte för dig. Den här gången hänger jag själv inte riktigt med i svängarna.

I åtminstone ett par tre av spåren blir det lite för mycket av teknisk skicklighet och lite för lite av det mer abstrakta vi kan kalla känsla. Tendenserna fanns där redan förra gången, men då klarade hon balansgången bättre. Nu tycker jag att hon trillar i hypermusikalitetens fälla lite för ofta. Det svider lika mycket i mina öron som i mitt hjärta.

Som bäst blir det när hon skalar av och skruvar ner, både instrumentering och intensitet. När hon låter sin djupa och mäktiga röst vila på ett relativt enkelt atmosfäriskt brus och ett stadigt groovearbete, som i utmärkta låtar som White Girl och Love You Down till exempel. Där och då nuddar hon vid samma höjder hon en gång nådde på magiska Comfort Woman.

När hon i skivans allra sista spår, Crying In Your Beer, skalar bort nästan allt utom en gitarr, en banjo, en körsångare och sin egen röst tänds ett hopp om att hon ser en utmaning och möjlig fortsättning just där. Att hon nästa gång antar utmaningen att leverera med enklast tänkbara medel.