När Michael Fakesch, som tidigare stökade runt i duon Funkstörung, nu släpper sin andra skiva är det ett annat namn som nästan ögonblickligen dyker upp. För om det finns en enskild referens man måste nämna så verkar Fakesch ha lyssnat en hel del på den store lille mannen från Minneapolis. Inspiration från mannen, tecknet, princen ekar genomgående på Dos.

Men även om mycket bottnar i både ett och två decennier gammal god Minneapolisfunk flyttar Fakesch in allt en ultramodern kontext och låter den möta genrer som techno och electro så att allt utmynnar i säregen digital funk. I allra högsta grad elektronisk och så laddad med effekter, skruvad instrumentering och brutna rytmer att det är smått imponerande hur ytterst funkig den ändå i slutändan faktiskt blir.

Precis som Jamie Lidells musikaliskt närbesläktade Multiply, som på många sätt påminner om Dos, balanserar Fakesch skickligt mellan mer experimentella inslag och melodiösa och dansanta detaljer. Men där Lidell sneglade mer mot soul och r’n'b koncentrerar sig istället Fakesch mot ett renodlat elektroniskt sound.

Visst finns det bubblande slapbasar och stötigt blås här men det är i huvudsak maskiner och programmeringar som dominerar. Ändå känns allt väldigt lättillgängligt och då inte bara för att soulen ständigt är närvarande på ett eller annat sätt. För förutom en rejäl dos lekfullhet bidrar sångaren Taprikk Sweezee med att fylla musiken med så mycket värme och känslor att man aldrig känner sig annat än varmt inbjuden till festen.

Den är i Fakesch värld både rejält skruvad och späckad med influenser från allehanda oväntade och för funkpurister oortodoxa håll men Dos är ett tydligt tecken på att den tyska funken lever och i allra högsta grad mår bra.