Det finns en kokande musikscen långt ifrån den godkända scenen. Där män och kvinnor något reaktionärt hänger sig åt stekheta rytmer och sväng som nedärvts genom generationer och utvecklats väldigt lite. Då och då händer det att något av scenens orkestrar hittar ut i dagsljuset på någon större rockfestival och då blir deras sväng omtalat en stund innan det faller i skugga igen.

I en skugga som sjuder av liv och känslor. En värld som är lika mycket på riktigt som på låtsas. Där klichéer och verklighet blandas tills de är svåra att skilja. Det är en värld av sylvassa skor, skinande frisyrer och välpressade veck. Och tatuerade armar.

Den här måndagen handlar det om neoswing. I en av dess allra finaste skepnader. Royal Crown Revue från Los Angeles är en av genrens mest välrenommerade orkestrar. Sedan 1989 har de varit med och blåst liv en genre som höll på att självdö i Las Vegas-glamour. Med den äran. Många har försökt, en del har nästan lyckats, men Royal Crown Revue är fortfarande den största kahunan i den här Art Deco-inramade världen.

Tidigare i år släppte de EP:n El Toro. Musik som gjord för att jaga bort novemberångest och känslorna trista kollegor och missunsamma medborgare trycker ned i halsen på mig. För när Eddie, Mando och de andra skjuter iväg stenhårda öppningen på El Toro är det liksom bara att följa med. Latinoblås möter vass gitarr och först fyra och en halv minut senare återkommer tråket. El Toro är en låt som under den tid den pågår tar mig bort från allt jag är trött på. Genom att låta som en klyscha. Som kritstreck, vidbrättade hattar och breda slipsar. Myggjagare och martinis.

Tenorsax är förresten ett av de tuffaste instrumenten.

Won’t You Ride With Me fullbordar upplevelsen. Sen är det fyra låtar kvar. Förvisso inte Royal Crown-original, men icke desto mindre svängiga. Jag jagar bort mina demoner med neoswing. Royal Crown Revue är kanske inte det tuffaste bandet i genren. Men kallare katter får du leta efter. Med sitt snabba sväng blåser de bort all konkurrens just nu.