Att säga att pianotrion som format spelat en vital del för den svenska jazzen de senaste tio-femton åren är knappast att sticka ut hakan. Själv har jag aldrig riktigt fastnat för just den uppställningen (det finns ett par undantag som bekräftar regeln). Trots att uttryckets uppenbara begränsningar fascinerar mig. Ett piano/flygel, en bas och ett par trummor. Avskalat och enkelt, men med oändliga möjligheter.

Ludvig Berghe och hans trio har redan hyllats i både DN och Svenskan, så kanske spelar det mindre roll att jag inte faller lika hårt. Pianotrion är som sagt inte riktigt mitt format.

Här finns ändå ett par spår som sticker mig och säger åt mig att ge just den här trion fler chanser.

Som Lament for an Unplayed Venue på Vol. III – An Unplayed Venue som inleds med en brummande stråkbas, ensliga trummor och ett försiktigt vandrande längs tangenterna på den slitna gamla flygeln. Där finns en ödslighet och svärta som är svår att stå emot. Jag sugs in och håren på mina armar reser sig av rysande obehagligt välbehag.

Trots att det här är två separata skivor hänger de tydligt ihop. De är inspelade samtidigt, under en period av kreativ självrannsakan, och från början var tanken att det skulle bli ett album. Den första är mörkare och introspektiv. Den andra lite lättare i tonen och mer utåtriktat yster med spralliga Knock Knock som huvudnummer.