Jag måste väl börja med hiphopen? Det är från den vinkeln Flyphonic anfaller jazzen. Erik L och Arka har ett förflutet som beatmakare och medlemmar i Supersci och som producenter och beatlangare till en lång rad av de största namnen på den svenska hiphopscenen. Tydligast går kanske linjen till Peshi jazziga debut.

Just därför är det kanske lite märkligt att skivans fyra hiphopspår är de tristaste. Egentligen är det bara Real Recognize Real med nykomlingen Allyawan vid mikrofonen som känns riktigt het och tävlar med soul- och jazzspåren om min uppmärksamhet.

Never Know har en bra refräng med snyggt blås, men Form Ones verser får mig att somna. Historien Phonetik berättar i The Truth Is är naken och närgången men levereras tyvärr alldeles för oengagerat. Berättelsen hade förtjänat rap på liv eller död, nu låter det bara håglöst.

Istället är det när Flyphonic ger sig i kast med nujazzen som det händer fina saker på Mosaic. Ritar man kartan med grova kolstreck och lite blått handlar det om de resterande elva av de femton spåren. Det talar så klart till skivans fördel.

Öppningen är urstark med instrumentala The Gut, sprittiga Sunshine Strut, supercoola Love Count, Mathias Landaeus-gästade jazzbomben The Baroque Groover och melankoliska Serenade med Rosie Staf på sång. Direkt på den kvintetten följer så Real Recognize Real och en spräckig jazzsak, Sextant, med Fredrik Kronkvist och hans saxofon.

Wind Music, med gästspel från orgelfantomen Merit Hemmingsson, låter mycket bättre här än på ep:n nu när den inte är nerklippt. Hennes ödsliga och svepande toner kräver svängrum och fria ytor för att komma till sin rätt.

Släktskapet med Koop som jag tyckte mig höra redan på ep:n blir ännu tydligare här när Cecilia Stalin sjunger I Will Go. Men Flyphonic är blåare och svartare än sina mer sommarvarmt nujazzande kollegor. Det finns ett tydligt drag av dyster melankoli i deras musik som inte är lika tydlig i Koops. Om Koop är ljudet av vår och tidig sommar när de är som bäst ljuder Flyphonics musik av regnruskig grå höst och smällkall vinter.

Om Erik L och Arka haft modet att lämna hiphopen helt åt sidan hade Mosaic varit en grym skiva. Nu stannar den på riktigt bra och lämnar en del av urvalsarbetet till lyssnaren. Det kanske är samtid och modernt, men jag tror inte att det var så de hade tänkt sig det. Kanske hade de behövt något så gammalmodigt som en A&R?