Det är förundrande hur väl The Donnas finner sig till rätta i den nya kostym som Bitchin’ betyder. I och med skivan lämnar de mestadels 1970-talet bakom sig och kliver rätt in i 1980-talet. Som referensalbum till hur Bitchin’ skulle låta använde man sig av Ratt, Poison och Mötley Crüe, allt medan kärleken till Kiss finns kvar, även om det snarare handlar om Asylum än Rock and Roll Over nu för tiden.

Det är inte utan att bandet tar en ganska stor risk. Förra skivan, Gold Medal, var ett steg längre in i 1970-talet jämfört med tidigare skivor, medan Bitchin’ går åt ett helt nytt håll, om än fortfarande inom hårdrockens spektrum. Risken att bli en pastisch finns där, men The Donnas trillar aldrig dit. Snarare låter det som om de slutligen har hittat hem. Inte bara i form av tryggheten i framförandet, utan även temamässigt. Gold Medal var mer melankolisk och eftertänksam, medan Bitchin’ återigen är party fullt ut.

Linjen mellan bra och fånigt må vara ganska tunn när det kommer till 80-talshårdrock, men The Donnas håller sig på rätt sida. Möjligen beror det på att de gör det så konsekvent, men givetvis också i kombination med bra låtar och att det inte låter 1980-tal sett till produktionen, trots det stora rummet som finns i ljudbilden.

Introt Bitchin’ visar med önskvärd tydlighet att bandet inte menar annat än allvar och de påföljande låtarna är smått klockrena, med sina träffsäkra refränger, körer och harmonier. Och briljanta Like An Animal låter som låten som The Donnas väntat hela sina liv på att skriva. Samtidigt har Allison Robertson utvecklat sitt gitarrspel och tar mer plats. Riffen är mer träffsäkra, licksen är mer frekventa och solona väl avvägda.

Någonstans har något också hänt med The Donnas, utöver decennieskiftet. Låtarna känns mycket mer genomtänkta, något som visserligen även var fallet på Gold Medal, men som är ännu tydligare nu. Eftertanken har troligen varit stark när låtarna har satts samman och det märks i arrangemangen med framförallt körer och harmonier. Det är medvetet överfullt med singalong-körer på Bitchin’ och det ger extra skjuts åt stadiumrocken.

Några av låtarna hade gärna kunnat få stryka på foten, är inte särskilt förtjust i Save Me till exempel, men det är egentligen ingen låt som är direkt dålig. Och valet att göra en cover på Men Without Hats Saftey Dance är lika roligt som överraskande.

The Donnas har inte låtit bättre än så här.