Kate gick varmt hos mig förra sommaren. Kunde inte riktigt tröttna på den, och när jag lyssnar idag kommer jag på att jag fortfarande inte gjort det. När jag tänker efter är det nog en av mina favoritlåtar, någonsin.

Därför blev jag väldigt glad när jag någon gång i somras fick höra att bandet bakom sommarhiten, Sambassadeur, skulle släppa nytt. Ny skiva. Spelningar. Roligt.

När jag väl, någon gång i september, oktober, fick albumet Migration hade min brinnande låga blivit lite svagare. Visst hade jag sett fram emot albumet, och visst lyssnade jag, men kanske inte sådär hängivet som jag annars skulle ha gjort. Kanske var det för mycket bra i musikväg som kom samtidigt och krävde min uppmärksamhet, kanske gjorde jag som jag så ofta gör, fastnar för en låt på skivan och spelar den, bara den.

När jag nu koncentrerar mig lite mer, och lyssnar lite noggrannare och intensivare, är det svårt att ignorera Sambassadeur. För att vara en kort popskiva krävs det ändå något mer än några lyssningar. Det som kanske låter lite anonymt till att börja med växer till en sjunga med-hit så småningom.

Musikmässigt påminner det en hel del om annat som släppts på Labrador. Lite hårdare än Acid House Kings och Club 8, inte lika rakt som Ronderlin, men ändå i den stilen. Anna Perssons varierande röst gör såklart sitt till, stundtals mörk och omsvepande, ibland ljus men aldrig pipig. Skivan varvar upptempopop, såsom singeln Subtle Changes och Final Say, med intensiva tillbakalutade alster, till exempel vackra Falling in Love och albumets sista låt, den instrumentala Calvi.

Migration är den första skiva som bandet spelar in i studio. De tidigare EP:arna och det självbetitlade albumet har alla blivit till i någon av bandmedlemmarnas lägenhet. Vissa fasade för att Sambassadeur skulle tappa sin charm i och med detta nya, lite lyxigare grepp, men jag tycker inte att någon oro behövs. Det låter bra. Det är fortfarande charmigt.

Tyvärr är albumet, som så ofta när det kommet till indiepop, snabbt genomlyssnat. Nio låtar, visserligen den längsta med en längd på nästan sex minuter, trängs knappast. Det kunde ha blivit plats för lite mer, kan man tycka.

Min favorit, nu när den första riktiga snön har fallit i Stockholm, är Someday We’re Through. Vacker, kärleksfull och lite sorglig. Kanske sammanfattar det hela albumet ganska väl.

I see something falling down
It was in the air, now it’s in your hair
I’ve got you all left out
You’re the kind of person I can’t do without