Schweiziska The Order ska enligt pressreleasen ta power metal till en ny dimension. Det roliga är att det här är klassisk hårdrock, så kanske har alpmännen svårt med metal-terminologin.

Men jag gillar det jag hör. Det är hårdrock av den gamla skolan med nästan LA-doftande sleazekänsla och refränger som sätter sig. Stundvis påminner det svagt om Velvet Revolver och Pure Inc. När de försöker sig på mjukare partier blir det sömnframkallande, som så ofta med band ur den här genren. Ballader funkade bäst på åttiotalet.

AC/DC-inspirationen hörs tydligt, bland annat på Bridges Burning . Det känns ofta ganska förutsägbart, helt enligt rock’n’roll-formulär 1 a. Men jag måste erkänna att jag är ganska svag för just det receptet. Det är ingen stilbildande eller nyskapande musik direkt, inspirationen och idéerna är lätta att utkristallisera. Men vad är felet med det egentligen? De gamla hjältarna dör snart och det är bara bra att någon för vidare traditionen, även om det kanske inte blir i hundraprocentigt innovativ, nyskapande form.

Sångaren Gianni Pontillo är fantastisk och får mig att tänka på Robert Plant och Scott Weiland.

Skivan är svår att motstå för någon med basalt behov av klassisk hårdrock och jag skulle mycket hellre rekommendera den än till exempel Velvet Revolvers hajpade senaste.