Dave Gahan har med Hourglass fått till en skiva som är bättre än första soloalstret Paper Monsters. Inte för att det kanske säger så mycket, då den sistnämnda närmast kan kallas en total besvikelse. Men det är ett väldigt uppenbart faktum att han inte klarar att ta sig ut ur Depeche Modes slagskugga. Vilket må vara naturligt efter över 25 år som band. Men i sammanhanget får Daves uttalanden om att han inte längre behöver bandet som bas väldigt liten relevans, för att inte tala om sanningshalt.

På Playing the Angel fick Dave Gahan till slut in foten som låtskrivare på en Depeche-skiva. Av hans tre spår bådade främst monumentala Nothing’s Impossible väldigt gott. På Depeche-vis. Här ligger ett dilemma begravet. Dave vill till en viss grad separera Depeche från solokarriären. Men, precis som Fredrik påpekade när han recenserade Paper Monsters, är det svårt att komma undan när han både valt att använda snarlik formgivning och att arbeta med Depeche-anknutna musiker och låtskrivare. Det är säkert jobbigt att stå i Martin Gores skugga (Martin är dessutom en ganska liten man), men för att bli av med den är inte bästa strategin att försöka härma denne. Försök med något annat (även om jag också måste erkänna att det vid det här laget skulle vara underligt att höra Gahans karaktäristiska stämma mot annat än en bombastisk bakgrund).

Första singeln Kingdom har inte gjort något egentligt avtryck, även om det är så nära Hourglass kommer av att vara drivande. I det ljuset är det ett klart singelval. Men som större delen av materialet seglar den bara iväg mot evigheten utan att egentligen säga någonting. Radiovänligt, visst. Men, in genom ena örat och ut genom det andra. I låtlistan följs Kingdom av Deeper and Deeper. En helt annan, gnisslande, kvidande historia som där Dave Gahan förmodligen är så nära att growla som vi någonsin kommer att höra honom. Men efter en stund blir också det enerverande.

Skivans höjdpunkter är inledande Saw Something samt Insoluble. Det vassa pulserandet i Saw Something lyckats till och med transferera mig till arenapomp-känslan som man vanligtvis förknippar med, ja, gissa, Depeche Mode. Insoluble i sin tur rör sig i lågmälda balladvatten, och det är ganska skönt när Dave inte attackerar från alla flanker eller slår så hårt som möjligt med vingarna. Ett andrum helt enkelt.

Det uppenbara problemet med Hourglass är att Dave Gahan inte räcker till som låtskrivare. Låtarna, varav ingen är under 4 minuter, tillåts driva iväg och är i stort fattiga på substans. De känns inte. Texterna är fortfarande svaga. Dave Gahans vingar bär ännu inte. Vaxet smälter.