Magnus Pelander i Witchcraft
Bild: David Andersson, rockfoto.nu

Det börjar lite trevande eller kanske stelt. Nu är förvisso Witchcraft inte det band som röjer mest på scenen, tvärtom snarare, men de första låtarna är en tämligen sömnig tillställning. Efter drygt tre låtar är det ändring på det och bandet med Magnus Pelander i spetsen ikläder sig rollen av att vara ett av toppnamnen när det gäller 70-talsrock. Hårdrocken är svängig, mycket välspelad och det är verkligen en fröjd att se bandet live.

Magnus Pelanders röst går i harmoni med musiken, men nog skulle jag vilja höra Pelander trycka ifrån lite mera med rösten ibland. Det är ju då som Witchcraft är som bäst och det är lite för länge mellan tillfällena emellanåt. Till skillnad från Tomas, som passar på att besöka toaletten igen, så tycker jag Leva är höjdpunkten på hela konserten. Låten är en favorit på The Alchemist och till stor del beror det på den svenska texten. Jag ser gärna mer av den varan i framtiden.

Men vart var publiken? Det var snudd på oförskämt lite folk i Close-Up-tältet och det var ingen direkt krock i spelschemat att tala om. Tji fick ni, för ni missade en av de bättre konserterna under festivalen.