Att ett band kan vara så här bra utan att få någon egentlig publik är för mig en gåta. De har gjort två fantastiska skivor fyllda med vemod och vardagsromantik som borde tilltala enormt många. Men The Perishers funkar inte för de flesta. Eller är helt okända.

Ett av mina absoluta favoritband är de dock sedan debuten. Jag föll pladask för de vackra melodierna och de klockrena texterna om livets mest banala känslor. Känslorna som kramar om oss och ur oss dagligen.

Victorious är bandets tredje album. Många år har gått. Många teveserier också. Frågan är om något annat svenskt band förekommit i så många amerikanska teveserier? Kanske har det färgat av sig på låtarna. Den här gången låter The Perishers mer anpassade. Med tanke på att det är den nordamerikanska kontintenten som mer eller mindre är deras hemmaplan nu är det knappast förvånande. Men det är heller inte särskilt dåligt för låtarna.

Ola Klüft skriver fortfarande sjukt vackra melodier som han sjunger med den mest övergivna stackars stämma jag hört. Och nu har bandet med Per Sundings hjälp fått en något lättare kostym. Det gör att låtar som To Start Anew, Is It Over Now? och Never Bloom Again fyller ut mina ljudliga rum fullständigt. Tvingar mig att stanna upp och lyssna. Midnight Skies är så fin att den gör ont att lyssna på och 8AM Departure gör mig förälskad.

Där visar The Perishers upp sina bästa egenskaper. Den mjuka följsamma musiken som blir dominant helt utan våld. Som känns varm och behaglig trots sin blåa ton. Tack och lov balanserar de albumet med några tämligen anonyma radiopekoral som passerar obemärkt men blir nödvändiga pauser mellan känslostormarna.

Jag har saknat The Perishers. De har varit på en annan kontinent för länge. Fått större genomslag på en annan plats. Men, nu är de tillbaka. Med ännu en omistlig skiva. I all hemlighet.