Att Dudley Perkins och Georgia Anne Muldrow fattat tycke för varandra på mer än ett plan känns inte som någon större överraskning. Sen en tid tillbaka lever de två i symbios i neonljusets huvudstad, Las Vegas. Där skruvas det nu fram musik som lever på ettan. Det är inte helt självklart att kalla det hiphop, men den finns där i tvillingsjälen lika tydligt som arvet efter farbror p-funk och den atmosfäriska eljazzen.

Själva skulle de säkert kalla det för soul, med betoning på själ (i strikt andlig mening).

Musiken är pårökt och flummig. Att de slutat dricka och röka (cigaretter) för att rena kropparna och börja om på fräsch kula har uppenbarligen inte påverkat puffandet på gräsrullarna. Här finns en hel del som känns som mindre genomtänkta infall inspelade i någon sorts gräsbrandsdimma, spår som med mindre pårökta öron och ögon med lätthet skulle ha kunnat strykas.

Å andra sidan, är det inte något särskilt med fånigheter och skavanker som tillåts överleva istället för att slipas bort?

Det finns trots allt en särskild charm i det banala som känns ostigt på gränsen till pinsamt de första lyssningarna, men som med tiden känns lika omistligt och självklart.

Å tredje sidan är det en smal sak att välja bort mellanspelen och urflippningarna och få ett koncentrerat niolåtarsalbum på en dryg halvtimme. Knappt åtta minuter mindre än i originalutförandet, men långt mer tillgängligt.

Georgia Anne Muldrows säregna stil där det varje ljud låter som om det fyllts med luft, exploderat, satts ihop och sedan fyllts med ännu mer luft präglar albumet. Det råder aldrig något tivel om att det är hon som skruvat fram de här låtarna. Musik som är lika mycket en känsla som en melodi.

Resultatet är en hyllning till historien, samtiden och kanske mest av allt framtiden. En påminnelse om det goda i livet, kärleken och funken. Och det handlar en hel del om gud, men det väljer den lille humanisten på min axel att ha överseende med.

Hur Georgia Anne Muldrow hinner med övergår mitt förstånd. Hon levererar galet grymma grejer på löpande band (i eget namn och bakom pseudonymer som Pattie Blingh). Frågan är om inte det här ändå är hennes starkaste giv hittills. Att hennes beatbyggen funkar minst lika bra som (på tal om arbetsnarkomaner) Madlibs bakom Dudley Perkins röst råder det heller inga tvivel om. Hon får honom till och med att ge oss lite rak rap igen.

Om hon bara blev lika grym på att skriva minnesvärda melodier och refränger som att skapa rymliga ljuduniversum och hypnotiska beats skulle hon bli fullkomligt omöjlig att stoppa. Nu träffar hon fortfarande intellektet hårdare än reptilhjärnan och då är tyvärr bara halva slaget om min själ vunnet. Även om det där handlar om en förkrossande seger.