Recension
- Southern Comfort (cd) Anthony Hamilton
- 2007
- Merovigian Music/Dotshop.se
Från tiden med foten i dörrspringan
Liksom Soulife från 2005 är Southern Comfort en skiva med material från tiden då skivbolagen bråkade och skivor inte gavs ut som planerat. De elva låtarna på Southern Comfort är daterade 2000-2002, alltså några år innan Anthony Hamilton slog igenom storskaligt med Comin’ From Where I’m From 2003.
Månghövdad är den skara som gör anspråk på att ta tillbaka riktig soulmusik. Som hävdar att de är rättmätiga tronarvingar till de glorifierade och autentiska artisterna, såsom Curtis Mayfield, Aretha Franklin och Marvin Gaye. Ofta faller resonemanget på att de är för likriktade. När nästan all R&B är uppbyggd kring samma stomme krävs det mer än ambition. Jag har sagt det förr: Anthony Hamilton har mer än så. Hans röst är ett unikum. Därför är det en stor orättvisa de gånger han reducerats till refränggnolare för någon löjlig rappare. Han har också gjort några av det nya årtusendets allra finaste musikstycken.
Som så ofta med Anthony Hamilton handlar det om att livet är hårt och lidandet stort. Om att vara missförstådd, sårbar och om att ångra sig. Världssmärta och gråt i nästan varje låt. Med tillförsikt klarar man sig. Han utmärker sig även här genom sin förmåga att göra det trovärdigt och känslosamt utan att hamna i schablonmässig mesighet. Ungefär som när legenderna sjöng politik.
Anthony Hamilton har förändrats med åren, blivit mer polerad och mjuk. Southern Comfort är barskare i sin framtoning, kanske för att han hade färre intressen att ta hänsyn till när låtarna skapades. Det är dock svårt att hävda annat än att han har blivit bättre sedan dess. Comin’ From Where I’m From och Ain’t Nobody Worryin’ (2005) är musikaliska milstolpar. Hans begåvning är minst lika uppenbar på Southern Comfort, men här finns ingen hallelujaballad som Pass Me Over eller någon innerlig erinran om förr i tiden som Mama Knew Love (även om paradnumren Why, Don’t Say What You Won’t Do och Never Give Up knappast är hästlängder ifrån). Ändå är hans gamla och outgivna musik i mångt och mycket bättre än det purfärska som kommer från hans gelikar idag.
Publicerad: 2007-09-27 00:00 / Uppdaterad: 2007-09-27 10:36
3 kommentarer
AH är grejen. Den här skivan är dock ovanligt lite grejen.
#
Haha. DOTSHOP! Vem på DSC har fått tungan denna gång?
#
Jag är kär i Agnes Apri.
#
Kommentera eller pinga (trackback).