Mitt förhållande till High on Fire har banne mig aldrig varit särskilt bra. Därför var det närmast förvånande hur jag sögs in i Death is this Communion, bandets fjärde skiva. Visserligen har mitt gillande till viss del ebbat ut efter hand, men kanske är detta min väg in i bandet.

Jag plockade upp debuten The Art of Self Defence när en av Örebros skivbutiker slog igen och sålde ut, jag såg dem i London på turnén som följde på uppföljaren Surrounded by Thieves, men summan av de tre upplevelserna gjorde att jag inte brydde mig om att ens kolla upp tredje skivan, Blessed Black Wings. Så här i efter hand kanske jag borde ha gjort det trots allt.

För på vägen har något hänt. Det som en gång var brötigt, såsigt och segt har nu vuxit till sig; fått detaljer och nyanser. Skillnaden stavas till stor del produktionen, som verkligen gynnar bandet på Death is this Communion.

Inledande Fury Whip är ett enda långt imperativ för att headbanga, från de första feta riffen, till refrängen (eller vad man nu ska kalla skanderandet av låttitel i slutet av låten), fem minuter senare. Det lugna titelspåret andas en tillbakalutad hållning, utan att tappa fokus och utan avsaknad av feta riff. Och på Turk bjuds det på vad som nära på kan kategoriseras som trallig refräng.

Men mest av allt träder nu Motörhead-arvet fram för mig på riktigt. Matt Pike låter verkligen som en dovare Lemmy och när Des Kensel begagnar sig av dubbeltramp, som på Rumours of War, dyker en låt som Overkill upp i huvudet på mig flera gånger.

High on Fire är dock fortfarande ett band i gränslandet mellan rock, metal, doom och stoner och som sådant finns det en inbyggd utdragenhet. Denna gör sig påmind på sina håll, framför allt på skivans andra hälft och då falnar mitt intresse något. Eller så har jag fortfarande inte lärt mig uppskatta High on Fire på riktigt.