Redan i somras började jag tjata om första singeln från Club 8:s nya skiva. Whatever You Want var, och är fortfarande, trots att sommaren flytt sin kos, en perfekt sommarindiehit med sitt handklapp och sitt visslande. Glädjespridande pop, trots att texten inte är särskilt ljus om man tittar närmre.

Men ändå – Whatever You Want är albumets uppåtpopigaste, trallvänligaste och mest dansanta spår. Resten av The Boy Who Couldn’t Stop Dreaming är lite lugnare, lite blygare och lite ömmare. Karolina Komstedts lätta, mjuka röst tränger igenom försiktiga gitarrer, energiska syntslingor och retfulla stråkar. Jag kan inte värja mig. Och jag vill inte heller.

Enligt Johan Angergård, andra halvan av Club 8 och duons textförfattare, handlar de flesta av skivans låtar om döden, på ett eller annat sätt. Det är ingenting som jag tycker är övertydligt eller skrivet på näsan, men om man vet om det ger det lyssningen en ytterligare dimension. Som sista versen i Where Birds Don’t Fly

Where I’m going
You can’t see me
You can’t meet me
Even if you wanted to
Where I’m going
There are no streets
But I’ll be walking
The streets of my home town

The Boy Who Couldn’t Stop Dreaming är en perfekt blandning av glad mespop och dyster dödspoesi. Snyggt förpackad och sofistikerat gjord slår den aldrig på mina tårkanaler. Det skulle ha varit för enkelt.