Det har gått sexton år sedan Soma Quality Records först slog upp sina portar i Glasgow. Sexton år som sett den dansmusik som föddes i Chicago och Detroit årtiondet före blomma upp och klänga sig allt högre upp på den musikaliska fasaden – ständigt på jakt efter nya sprickor att utforska och slå rot i.

Det har också gått 16 år sedan jag upptäckte Soma – som så många andra. För när housen och technon på allvar tog steget över Atlanten i sina något mer experimentella, djuplodande och atmosfärbyggande skepnader var det bolag som Soma och Warp som för det mesta stod längst fram på flera sätt. Inte minst uppmärksamhetsmässigt. Bolag som plockade upp stafettpinnen från Mute och Les Disques Du Crépuscule och kryddade med ljud från motorstaden.

Även om Soma idag inte framkallar samma omedelbara köpbegär hos mig som det gjorde då (det har funnits några etiketter där det räckte med att skivbolagsnamnet står tryckt någonstans på förpackningen för att jag ska öppna plånboken – Talkin’ Loud och Hed Kandi är två, Soma en tredje) så är det ändå något lite speciellt när jag ser Soma. Förmodligen på grund av en busslast nostalgi, men det spelar mindre roll.

En av bolagets riktigt långlivade musikkonstellationer är Slam, som gav ut sin första singel samma år som bolaget startades. Men Slams kopplingar till Soma är mer djupgående än bara ännu en artist i stallet. Stuart McMillan och Orde Meikle är dessutom två av grundarna. Tillsammans har de hunnit ge ut ett antal album och en hög singlar. Human Response är det senaste tillskottet till albumfamiljen. Och rätt mycket är sig likt.

I sina bästa stunder är Human Response gråslaskig och orange elektronik med vackra, svävande och knastertorrt knorrande tongångar. Musik som kryper allt närmare och blir allt mer angelägen ju mer temperaturen sjunker och det stora mörka vemodet rullar in igen. Men Human Response ekar också av ett arv som sträcker sig sexton år tillbaka. Och till och med en bit till.

När duon tar hjälp av My Robot Friend på ett av albumets bästa spår No One Left to Follow lyssnar vi för en stund egentligen på Underworlds klassiska Dubnobasswithmyheadman. We Medicate med Dot Allison minner på flera sätt om Massive Attacks senare album. Staccato Rave väcker 303:an i oss alla och för oss tillbaka till en tid då acid house förvandlades till en religion (passande nog lär Slam ha tagit sitt namn från en låt av Phuture – acid house-musikens pappor). Looking North är som en sammanfattning av Soma-ljuset komprimerad till sju minuter och självklart blir det tre minuter Derrick May allra sist.

Så långt allt väl. Men riktigt hela vägen vill det inte hålla.

Det finns bitar på Human Response som går vilse i något digital/analogt vägskäl mellan källan och lyssnaren. Stunder när musiken tappar för mycket av sina konturer. Särskilt tydligt blir det här ställt mot skivans överlägset bästa nio minuter i form av singeln Azure. En fantastisk ljudsession mellan Alan Braxe, Fred Falke och Daft Punk i en studio där någon smugit in och bytt ut analogsyntarna mot inspelningar från baleariska Ibiza-trance-efterfester.