Det är samma historia varje gång.

Omtumlad kravlar man sig upp ur det dammiga fördomsdiket, kollar att förståndet är någorlunda intakt, pustar ut och inser att man återigen har blivit rammad av det stora intryckståget och precis varit med om en extraordinär kulturkrock.

Och allt bara för att en trio brittiska frijazzmusiker på ett besök i Japan fascinerats av traditionell och ceremoniell japansk folkmusik och en årligen återkommande fest (Setsubun) där man skingrar onda andrar genom att kasta sojabönor i luften. Tillsammans med ett gäng japanska musiker har de sedan på ett till synes helt improviserat sätt låtit uttryckssätt och genrer blandas i en hämningslös öst-västlig fusion.

Men oavsett vilka de bakomliggande orsakerna är kan man fastslå att det här är en märkligt fascinerande skapelse. Uråldriga inslag möter modern elektronik, tradition möter experimentlust, dåtid och framtid skapar något som definierar vår samtid med en sammansmältning av samhällen och kulturer.

Ena stunden som ett bastubedrivet ekipage som svajar fram på en skumpig avantgardjazzig väg mot Balkan, i nästa som en science fiction-smittad skajenka framförd av en cirkusorkester på rymmen från närmaste dårhus förvrängd till en form av dub som till och med ärkegalningen Lee Perry själv hade kallat märklig. Galopperande saxofoner möter japanska cheerleaderramsor mässande röster och en vilda östern-ballad som skulle kunna få den mest väderbitne Texas-kofösare att tårögt byta ut whiskeyn mot sake.

Setsubun Bean Unit är kulturkockar med kulturkrock på menyn och serverar en stunds vänligt vansinne.

För varje gång blir kollisionen aningen mindre brutal men den slutar lik förbannat på samma ställe ändå. För varje detalj och intryck man lär sig känna igen dyker det upp något annat som slår undan benen och så hamnar man i det där diket igen. Bara för att kravla sig upp och bli överkörd igen.

Gång på gång.