Det är samma historia varje gång. Omtumlad kravlar man sig upp ur det dammiga fördomsdiket, kollar att förståndet är någorlunda intakt, pustar ut och inser att man återigen har blivit rammad av det stora intryckståget och precis varit med om en extraordinär kulturkrock. Och allt bara för att en trio brittiska frijazzmusiker på ett besök […][...]

Det här är en oerhört löjlig skiva. Riktigt fånig, sprallig, tramsig och spånig. Definitivt inget för stela snubbar rädda att tappa fattning, hållning eller mask. Hoppas att du har förstått? Earl Zinger kokar sin knastroniska soppa på Lee Perrys dubspik, Ennio Morricones spaghettisurf, George Clintons färggladaste funkskruvar och Prince Pauls allra spralligaste hiphoprötter. Sen reder […][...]

Ska man skaffa sig fetkredd är Shaggy en av de artister man ska dissa så hårt det bara går. Man får liksom inte gilla en kille som dyker upp på alla sommarreggae-samlingar där han delar det digitala utrymmet med Inner Circle och Ace of Base. Och visst. Jag ska inte säga att jag är någon […][...]