Uppräkningen av 100 låtar som alla borde ta med sig från 2006 fortsätter här med del 4. Alltså: 100 låtar från 2006. 100 förklaringar till varför de är livsnödvändiga. Uppdelade i intervall om 10.

Martijn ten Velden feat. Luciana Caporaso & Nick Clow I Wish U Would (Original Mix)
”This is the morning after the night before / I’m laying on my bed and I want more”. Varför krångla till det? Martijn krånglar inte till det särskilt mycket på I Wish You Would heller. Tvärtom känns den väldigt mycket just Martijn ten Velden. Ett känslokallt electrohousebeat med Baby Wants to Ride-vibbar, på mer än ett sätt. Men där Jamie Principle gjorde sitt bästa att verka förförisk är Luiciana Caporaso snarast det motsatta. Metallblått blasé och därför, förstås, fullständigt, alldeles, enormt genomförförisk.

Freek Geuze presents Oradea Salt Lake (Original Mix)
Det finns album som jag nästan alltid glömmer bort när det är dags att börja droppa skivor och öde öar. Album som många gånger besöker mina musikspelare oftare än de som slutligen får utresetillstånd. Chicanes Behind the Sun från 2000 är ett sådant. Behind the Sun framstår fortfarande som ett av de allra bästa album i den genre som slagit sig till ro mellan ”trance” och ”vemod”. Visst är det mycket titeln som gör att jag drar parallellerna mellan Oradea och Chicane. När Chicane bjöd in Clannads Maire Brennan blev resultatet Saltwater. 2007 skriver vi Salt Lake. Det är nämligen mer än bara likartade titlar som förenar. Även om Salt Lake dansar och knorrar mer än Saltwater är det ändå samma slags stämning. Samma blåtonade filter.

D.Kay Sunday Morning
Nu kan det hända att jag är lite överkänslig i den här frågan (även om jag givetvis har svårt att tänka mig det), men det borde finnas någon slags lag mot att inkludera vissa ord i artistnamn och titlar om man överhuvudtaget inte pysslar med den typen av musik. Alla rockband som på något sätt använder ordet ”disco” borde dessutom förpassas till ett riktigt kallt och ogästvänligt ställe utan möjlighet att koppla in elinstrumenten. När en titel däremot precis sätter fingret på känslan i musiken, ja, då är det desto roligare. D.Kay har gång på gång skämt bort oss med själfylld drum’n'bass av allra vackraste och innerligaste sort. Sunday Morning är inget undantag. Måsar, tamburin, vågor som bryter mot en strand som precis håller på att värmas upp för dagen, ett gummimadrassguppande piano, smattrande dubbelrytmer och den blåaste av sordinerade trumpeter. Precis så här skulle alla söndagsmornar kännas som.

Pet Shop Boys Bright Young Things
Förhandssnacket kring Fundamental handlade nästan uteslutande om en enda parallell: Very. Men där många verkar ha väntat sig ett dansgolvssprudlande äventyr blev resultatet istället raka motsatsen: ett album där balladerna mer än någonsin ritade ut riktningen. Ledstjärnorna var snarare Behaviour och Release. Vemodigt och stillsamt. Ett väldigt vackert och bra album. Men bland balladerna var albumets främsta höjdpunkt ändå Before-minnande Twentieth Century, som oförklarligt verkar ha gått de flesta omärkt förbi. Twentieth Century sammanfattade trots allt vad Fundamental handlade om: Pet Shop Boys i det förra årtusendet, på flera sätt. Dessutom känns det som att Twentieth Century var del av en trilogi, där de andra två delarna var Moskow Diskow-hjältarna Telex återuppståndelse som remixare dryga 20 år efter sin storhetstid med ”Telex Heaven”-remixen av Minimal samt b-sidan Bright Young Things – The Theatre möter King’s Cross möterSomewhere möter Closer to Heaven möter Born Slippy. Egentligen hade vilken som helst av de här tre låtarna kunnat platsa i den här listan. Pet Shop Boys när de är som allra bäst.

Hot Chip Colours (Fred Falke Remix)
Man kan förstås tycka vad man vill om Hot Chip. De flesta tycker då förstås att de är hopplöst överskattade och rätt ointressanta. Men med lite hjälp utifrån blir ju faktiskt även Hot Chip okej. I Fred Falkes händer blir det dessutom nästan hur bra som helst. Visst, Falke fortsätter rätt mycket på den inslagna Music Sounds Better With You -linjen, men eftersom resultatet oftast blir så bra känns det som att det inte spelar någon som helst roll. När remixen sedan kommer igång på allvar efter lite mer än två och en halv minut, via ett besök i Daft Punk hemliga lager av åttiotalsmusikmaskiner, ja, då accepterar jag till och med att sången finns där. Från 2006 tar vi även med oss Justus Köhnckes nästan lika bra remix och dubbelt upp Laidback-hyllande remix av Over and Over (Justus lyckas väva in både White Horse och Bakerman vilket förstås ger pluspoäng). Ja, sedan har vi då det vi behöver av Hot Chip från året som gick.

Cosmic Gate feat. Tiff Lacey Should Have Known (Extended Mix)
På många sätt känns Tiff Lacey som poptrancens svar på Nate Dogg. I g-funkens gladaste dagar ringde alla Nate om de ville ha en hit. Behöver lite kommersiellt gångbar g-funk-sång i refrängen? Ring Nate. Så när Stefan Bossems och Claus Terhoeven behövde få till lite listklättrande trancedance 2002, who they gonna call? Tiff, förstås. Efter hennes genombrott i poptrancegenren som rösten till Paul Oakenfolds Hypnotised har hon hälsat på hos, vad det verkar, snart varenda stort namn i genrefacket. Fyra år senare återförenas trion och, ja, Should Have Known är förstås precis vad du tror det är med de här förutsättningarna. Ökenpiskade umpf-trummor, bloppande melodier och episka känslobyggen, med Tiff svala och nästan viskande sång över alltihop. Och så blåfärg, förstås. En hel hink blått.

Fergie London Bridge
OH SHIT! Få låtar har börjat med en lika passande programförklaring. När jag hörde London Bridge för första gången reagerade jag ungefär som när Rich Harrison droppade Jennifer Lopez Get Right och Ameries 1 Thing. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. För den delen inte heller vad jag skulle tycka. Eller ens hur jag skulle lyssna. London Bridge var lite för mycket för mina öron att hålla reda på. Lite sådär, va? Eller? Kanske inte? ”Kanske inte” blev snabbt ”Kanske bra” och nästan lika snabbt ”Definitivt skitbra”. Årets stökigaste, bökigaste och minst välanpassade beat tillsammans med årets struttkaxigaste blåssektion. Galet bra.

Lee-Cabrera feat. Mim I Watch You (Vocal Club Mix)
När en houselåt börjar sitt sedvanliga fyrfyrastampande över en filtrerad basgång brukar det rätt ofta räcka för att jag ska veta att jag kommer att gilla det som väntar när alla element fallit på plats. När Lee-Cabrera sedan kryddar förväntningarna med att sakta smyga in ”du-du-du-du-du-du”-slingor, digitaliserade stråkar och ett sånt där housepiano det liksom inte går att inte gilla, ja, då är det förstås överhuvudtaget ingen diskussion. Då spelar det liksom ingen roll att I Watch You inte ens kommer igång på riktigt förrän när nästan halva speltiden avverkats. Bubblande eufori, solnedgångstindrande vemod och frustrerande längtan. House när den är som bäst och spelar på alla känslolägen på en och samma gång.

Martin Buttrich Full Clip
Första gången jag såg titeln Full Clip hoppades jag på att det skulle bli Gang Starr-cover av alltihop. Det var ju fel gissat ungefär överallt. Däremot är titeln på många sätt ändå rättvisande. Full Clip blir en tolv minuter lång resa genom ett långsamt stegrande monotoniloopande med två anhämtningsbreak i väntan på att musiken ska vältra sig in över dig igen – än mäktigare, än mer ödesmättad. Samtidigt som Buttrich (senaste åren bland annat Moloko-remixare) väver in nyanser och bitar så att musiken hela tiden hittar nya bifloder att flöda fram genom innan det återigen blir dags att anfalla dammen i samlad styrka.

Teamsters feat. Errol Reid Feels Like Love (Morjac Club Mix)
”It feels like love love / I’m in for more than I was looking for”. Kärnan i kärlek, när den emotionella mattan helt plötsligt slits undan, sammanfattad i två textrader. Dessutom framsjungna av Errol Reids atmosfärsaspirerande falsett. Men mest av allt är det förstås, som så ofta när house är som bäst, stråkarna som är den verkliga grejen när Morten Lambertsen dansar vidare från mästerliga Hott 22-remixade Play It. Att han dessutom låter ett av sina andra alias sköta remixandet av Feels Like Love ger hela paketet ett skönt personlighetskluvet drag. Aldrig fel.

ÖVRIGA DELAR I OLAS 2006-SAMMANFATTANDE

100 fantastiska låtar 2006 – preludium

100 fantastiska låtar 2006 – del 1

100 fantastiska låtar 2006 – del 2

100 fantastiska låtar 2006 – del 3

TIDIGARE SAMMANFATTNINGAR

100 fantastiska låtar 2005