Uppräkningen av 100 låtar som alla borde ta med sig från 2006 fortsätter här med del 3. Alltså: 100 låtar från 2006. 100 förklaringar till varför de är livsnödvändiga. Uppdelade i intervall om 10.

Frost One Hundred Years
Det går allt längre mellan gångerna när världen helt stannar av första gången jag hör en låt – så pass att jag mer eller mindre bokstavligen måste sätta mig ner. Första gången jag hörde Amygdala via min MTV var ett sånt tillfälle. Fortfarande en av de allra vackraste låtar som spelats in det här årtusendet. När det några år senare blev dags för nya livstecken från norska Frost skedde det genom singeln Sleepwalker, som, även om den var bra, inte var så bra som jag hade hoppats. Men så dök One Hundred Years upp på Frosts myspace-sida och jag satt så där igen. Fast. Det enda jag gjorde var att klicka på ”Play” på den virtuella spelaren fler gånger än jag minns. Innerligt, knorrande, svävande, övergivet, vackert och väldigt, väldigt norskt.

Eddie Thoneick feat. Bonse Keep Up (Eddie Thoneick Extended Vocal Mix)
Vad är väl en lista över 100 fantastiska låtar från musikåret som gått utan lite gammal hederlig och listvänlig filterhouse? Det är inte en fullständig lista över 100 fantastiska låtar från musikåret som gått – det är vad den är. Den gode Eddie filtrerade ju 2006 även såväl Loleatta Holloways Love Sensation som Clivillés & Coles Pride (A Deeper Love), men det var tillsammans med Bonse som han lyckades allra bäst. Tänk de allra svängigaste och rymdpastellfärgade lyckotripperna från Daft Punks Discover-äventyr med Alan Braxe och Fred Falke i alldeles för stora astronautdräkter och du hamnar väldigt nära.

Pantha Du Prince Walden
11 minuter och lite drygt 40 sekunder. Så lång tid behöver Henrik Weber på sig att gå i mål med Walden. Nu är det verkligen ingen brådska. De luftigt plockade ljuden i Walden, precis på den här sidan om ”melodier”, får andas och rulla fram i sin egen takt. Hitta sin egen rytm och bjuda in lyssnaren till sin nyrenoverade parkeringsplats badande i solens sista timmar. Även om det inte handlar om de allra mest introverta av minimalisttrippar så är Walden fortfarande mest intresserad av att bara vrida lite grann på sina reglage så att inte gränsstråna ska börja gunga i vinddraget. Men trots det, eller kanske just därför, flyger tiden förbi långt mycket snabbare än vad den borde.

Sly Mongoose Snakes and Ladder (Rub N Tug Remix)
När Black Devil (den här gången med tillägget ”Disco Club) släppte sitt första album sedan den enda skivan 1978 omgavs hela släppet med en busslast mystik. Inte nog med att människorna bakom Black Devil var höljda i dunkel 1978, albumet som spelades in 28 år senare lät exakt som föregångaren. Som att musiken spelats in samtidigt med samma utrustning och att 28 After bara var en samling kasserade inspelningar från samma studiobesök. Vad gäller Sly Mongoose är mystiken desto mindre – Noriyoshi Sasanuma är det riktiga namnet som gäller här. Dessutom hann det bara gå tre år mellan första och andra gången Snakes and Ladders släpptes som singel. Men det går inte att komma ifrån att Snakes and Ladders även den känns frikopplad från sin samtid. Som att det egentligen är Arthur Russell som saknade sin cello så mycket där på andra sidan att han bestämde sig för att komma tillbaka. När han ändå var här passade han på att återuppliva Dinosaur L och fortsätta spela in alternativdisco som om absolut ingenting har hänt sedan 24→24 Music. Ingenting annat än att Marshall Jeffersons Move Your Body-piano fick följa med Arthur till studion.

Deepsky & Jes Ghost
När det blir singel- och remixdags har det sedan länge handlat om lika mycket fingertoppskänsla att välja remixare som att välja producent. Inte för att alla kan förvänta sig Missing-effekten, men vägen till försäljningsframgång för pop av det mer eller mindre kommersiella slaget går allt oftare via dansgolvet. Men fingertoppskänsla går det inte att styra över hur de utvalda remixarna kommer att ta sig an materialet. I fallet Ghost har resultatet för de olika remixerna blivit bra mycket bättre än vad det brukar. Filo & Peri, Snake Sedick, TKAC/Thomas Haverlick, Hoxton Hooker och Joe Bermudez/Klubjump har alla gjort versioner som aldrig letar sig särskilt långt från originalets stämningar, men som ändå vrider på tillräckligt många reglage för att skilja sig åt sinsemellan, samtidigt som de blivit tillräckligt intressanta på egna ben. Men ska jag bara välja en blir det Marc Mitchells drömska och elektrosvävande möte mellan stråkar, Moroder-rymd, akustisk gitarr och monokromt piano.

Flanders By My Side (Callea & Rispoli Vocal Club Mix)
Döper man sig till ”Flanders” har man förstås valt ett namn som förpliktar. Och då talar vi inte om någon landsdel här inte. Byggd kring stråkar som filtreras in och ut med det varmaste av handlag, mitt emellan Strings of Life och Lola’s Theme , delar Guiliana Fraglica med sig av varm och underbart vemodig sång med en text som ingen förmodligen riktigt kan dechiffrera. Inte för att det spelar någon roll. För den som vill leva utan merparten av Guilianas sång rekommenderas den vanliga Club-mixen, men då blir det heller inte riktigt lika bra. Sa någon Italien? Men förstås.

Delia Gonzalez & Gavin Russom Relevee (Carl Craig Remix)
När acid house föddes tog förlossningen nästan elva och en halv minut. Ungefär precis så länge som Phutures Acid Tracks hade energi att knorra, alltså. När DFA:rna Delia Gonzalez och Gavin Russom får sin Relevee remixad av veteranen Carl Craig klockar slutresultatet in på nästan exakt samma tid. Känns milt sagt som mer än en slump. Craigs Relevee-remix känns på flera sätt som en timewarpad tvilling till Acid Tracks. Bara med lite fler och mjukare ljud på sina ställen, som kontrast till den mörka bottenvåningen. Sedan, efter nästan åtta minuter, släpper Relevee fram bongotrummor och pianoackord som känns helt malplacerade men ändå helt rätt. Faktum är att Craig-mixen av Relevee förmodlingen är precis så det hade låtit om det varit Art of Noise och inte Phuture som gett världen acid house.

Lindstrøm & Prins Thomas Mighty Girl
Jag vet. Det är för att de är norrmän. Varenda gång Mighty Girl börjar torna upp sig i en musikmaskin nära mig börjar jag tänka på Bergakungens sal. Trots att det enda som de två styckena egentligen kan sägas ha gemensamt är, tja, att deras upphovsmän är norrmän. Men det är något med det ödesmättade, marscherande mörkerdisco-not mörkerdisco-malandet som pyser ut längst med sprickorna i högtalarna och hörlurarna och fyller världen med en allt mer hotande Stephen King-dimma som innehåller något som inte borde vara där. Allt studsande och ekande mellan ljudet av tusen tomma fjordar.

Dolls Combers Timeless Sunrise
År 2006 var året då en helt ny generation musiklyssnare lärde sig ordet ”balearic” i olika sammansättningar. De som hyllades mest och oftast på hemmaplan i det här sammanhanget var svenska Studio och gruppens album/ep West Coast. Men även om begreppsförvirringen gällande många musikaliska retrotrender de senaste åren varit synnerligen förvirrade (och här säger vi hej till eurodisco och eurotechno i synnerhet), så var det nästan inget jämfört med den nya balearic-vågen, Studio inkluderade, där ”balearic” kom att bli synonymt med samtida sena åttiotal-/tidiga nittiotalsfenomenet chill out. Faktum är att i princip allt som kläddes med balearic-etiketten var chill out. Fanns det en grupp som verkligen förtjänade att kopplas samman med balearic 2006 var det italienska Dolls Combers. Särskilt den verkliga höjdpunkten på albumet Globalizing: Timeless Sunrise. Stadigt housebeat, snygga fills, afrohouse-rytmer, spansk gitarr, visselpipa och en känsla av att vaggas till sömn med Medelhavet kluckande stillsamt bara några meter bort. Självklart kollar alla som inte redan gjort det också in albumet Globalizing.

Nelly Furtado Say It Right
Nellys tredje album nådde inte riktigt hela vägen fram, även om höjdpunkterna var riktigt vassa. Visst, med min förkärlek för Timbaland är det inte särskilt konstigt att jag lyssnade på Loose med positivt inställda öron, men nu är inte längre Timbalands namn en lika bombsäker kvalitetsgarant som tidigare. Men som så många gånger förr behöver mina öron linda sig några varv extra kring de Timbaland-låtar som verkligen gör ett bestående intryck hos mig. Say It Right var en låt som passerade hyfsat obemärkt förbi de första gångerna jag lyssnade. Men den växte. Som den växte.

ÖVRIGA DELAR I OLAS 2006-SAMMANFATTANDE

100 fantastiska låtar 2006 – preludium

100 fantastiska låtar 2006 – del 1

100 fantastiska låtar 2006 – del 2

TIDIGARE SAMMANFATTNINGAR

100 fantastiska låtar 2005