Trots att tekniken gjorde sitt bästa för att punktera min nedräkning av 100 fantastiska låtar från förra året så har det nu till sist blivit dags (den här gången med texterna backupade till förbannelse).

Alltså: 100 låtar från 2006 som jag tycker förtjänar lite mer uppmärksamhet, i ingen särskild ordning (okej, jag kommer nog spara några av de allra bästa till slutet). 100 förklaringar till varför alla borde ha dem i sina liv. Uppdelade i intervall om 10 låtar om dagen. Okej?

Då kör vi på riktigt.

Ferrer & Sydenham Inc. Sandcastles (Tiger Striped Dub)
2006 års nedräkning av 100 låtar börjar där 2005 års slutade. Nästan i alla fall. Precis halvvägs i min fjolårslista återfanns Mark Knight och Martijn Ten Veldens mix av Sandcastles. En mix som plockade fram det mörka ur Dennis Ferrers och Jerome Sydenhams original och klädde den i en kostym som gränsade till det stålkalla. När svenska Tiger Stripes (a.k.a. 12th Floor, a.k.a. D’Malicious, a.k.a. Mikael Nordgren ger sig i kast med samma uppdrag blir resultatet det nästan motsatta. Helt plötsligt är Sandcastles tillbaka på den solnedgångsmålade strand där den hör hemma, ackompanjerad av en loj, spansk gitarr. När sedan basen kickar in efter drygt två och en halv minut börjar horisonten ohjälpligt pulsera. När pianot slutligen smyger sig in en stund senare är jag ohjälpligt fast de sista fyra minuterna när ingredienserna kastas in, ut och runt ända tills de sista barerna stängt för morgonen.

De La Soul feat. Rev Do Good Freedom Train
Visst, The Impossible Mission var inget nytt De La Soul-album, egentligen var det ju mest bara gammal skåpmat som släpades fram i ljuset, men när det handlar om Mase, Trugoy och Pos är till och med små livstecken anledning att jubla. Om än lite lagom behärskat. Men där, insprängt bland det gamla och det alternativa, fanns också ett Kodak-ögonblick av De La Soul år 2006 i form av Freedom Train – sammanvävd under överseende av 9th Wonder som kanske aldrig låtit lika mycket DJ Premier.

See ain’t everybody out here gangsta
it ain’t all thug
we ain’t really niggas and hoes
see I’m addicted to a dream
an occasional theme
while you pour your glass and settle
I’m thirsty for a better high
a better eye / niggas know the destination
but don’t walk at all
they never even crawl

Nu hoppas vi på mycket mer De La 2007.

Anthony Rother God
En av 2004 års bästa låtar var Anthony Rothers Father, maskingospel av bästa och elakaste sort. Huruvida det är handlar om samma fader här kan man dividera om så länge man har lust. Klart är i alla fall att Anthony Rother på God (eller Gott som den hette första gången den släpptes som tolva i början av året) den här gången skapar artificiell kyrkorgeltechno med alla baspipor öppna på vid gavel. Dessutom med en melodi bitvis inte så lite påminner och Tubular Bells, Michael Oldfields tema till Exorcisten.

Timelapse feat. Karen Danzig Everybody’s Singing (Relight Orchestra Glam Mix)
Jag har sagt det många gånger förut och kommer säga det många gånger igen: stråkar och piano. Stråkar och piano. Jag är verkligen en sucker för stråkar och piano. Om det sedan är hela vägen på riktigt eller om det är maskinellt (ja, vilket det oftast är) spelar mindre roll. Drar man dessutom ner saker och ting till de nedre regionerna och låter de här instrumentljuden agera både melodi och rytm – ja, då är jag rätt helsåld. Hade man dessutom släpat in en riktigt maffig, lilagungande gospelkör i refrängerna så hade saker och ting blivit ännu snäppet vassare, men hej, man kan inte få allt här i världen.

George Benson Love Ballad (Stan Remix)
Jag vet ungefär ingenting om Stan mer än att han ska vara från Novosibirsk i Ryssland. Oavsett vilket har han gjort en alldeles underbar houseifiering av George Bensons Love Ballad från 1979. Discohouse när den är som allra bäst, helt enkelt. Som det inte vore nog bjuder den splittade Disco Galaxy-tolvan Love EP på tre liknande uppdateringar, allra särskilt ungraren Vodovskis nytagning av Don Rays fullständigt fantastiska discopärla Got to Have Loving.

Etherfox Something Different to Say (Extended Vocal Mix)
Sa nån Strings of Life? Okej. Kanske inte lika mycket. Men nästan. Urfasade stråkar och plastigt blås uppiskade till stormande höjder är alltid Urfasade stråkar och plastigt blås uppiskade till stormande höjder och det är förstås alltid fantastiskt. Dessutom är ju namnet Antigone Foster (som även är rösten på Shapeshifters Instead of Falling) ungefär hur coolt som helst.

Mister T & Demon Ritchie feat. Prince Charles Just U & I (Enzo Mori & Stephan Clark Remix)
Titeln Just U & I får mig alltid att tänka på svenska Unai. Men där Unai är vackert introvärtstirrande techhouse av minimalaste sort är Just U & I electrofiltrerad wacka-house med bloppklädsel.

Locktown & Alexandra Prince Alive
Sverige-Brasilien tur och retur. Med en mellanlandning i Tyskland. Med de ingredienserna finns det nog många som drar öronen åt sig om jag dessutom berättar att det handlar av sambahouse av mest skamlösa sort. På ett bra sätt. Svenska Locktown bjuder in tyska Alexandra Prince på en latinokarneval laddad med levande instrument och en herrans massa sväng. Slutresultatet blir så där övermastigt bubbelsvängigt som det inte borde kunna bli. Lägg till en wannabe-blapp-bas och en Chic-gitarr så har du nästan Rio-karnevalen i trappuppgången.

Plumb Cut (Bronleewe & Bose Radio Edit)
Plumb, eller det nästan lika missljudande Tiffany Arbuckle Lee, för tankarna till Ruby. Precis som Plumb var Ruby rockare i grunden. Albumet Salt Peter hoppade på månadens då just hetaste trend – triphop – i ett försök att förklä sina verkliga intentioner. Singeln Paraffin var beviset på att det faktiskt gick. Däremot var Paraffin falsk marknadsföring inför albumet som mest var rätt trist, med ett fokus som inte låg i triphopens hjärta, om vi säger så. Plumbs album Chaotic Resolve kan man också med gott samvete hoppa över. Men även här, bland det inte sällan horribla materialet, finns några pärlor. Cut i sin vackra albumversion är en sådan. Plumb-producenterna Jeremy Bose och Matt Bronleewe visar sedan i sin singelremix att de faktiskt också kan dansa – i eurobeattrance-tempo med hjärtat fyllt av pärlande piano. Egentligen borde den något längre Club-mixen vara grejen, men det blir lite väl mycket stompande och ylande eurobeat för sitt eget bästa – så radioversionen är det som gäller. Tätt följt av albumets originalversion.

Octave One Off the Grid
Blackwater må vara Octave One så här långt mest framgångsrika, omarbetade och välkända alster. Men deras bästa låt skapade de nästan ett årtionde dessförinnan. För det var ju 1990 som som Octave One bjöd in Lisa Newberry i den mässande förföriska I Believe, som jag som så många andra låtar från dansmusikens mindre välbelysta regioner upptäckte via Mats Nileskärs Hip-House. En låt som inte bara är Octave Ones bästa – det är också en av de allra bästa som överhuvudtaget kommit från technons huvudstad. Att Off the Grid inte skulle mäta sig med den var förstås ingen större överraskning (även om den kommer en lång bit på vägen). Den stora överraskningen var istället hur långt från solens domäner Off the Grid letat sig. Det här är industriellt gnistersprutande techno som mullrar sönder baslådor i klubbar där alla ser ut som statister i Blade. Musik som livnär sig på den förlösta energin från tusen sönderdansade kroppar. Juan Atkins The Berlin Sessions väntar bara runt hörnet.

100 fantastiska låtar 2006 – preludium

100 fantastiska låtar 2005