Recension
- Beneath & Beyond (cd) Standfast
- 2007
- Beastie Music Records
Att nästan se en konsert
Förra veckan befann jag mig utanför storstadens gränser. Jag hade unnat mig en veckas, nästan, ”ledighet”, och farit ner till Gotland. Långt från politiken i Almedalen och ungdomsfyllan i Visby. Hamra var stället som gällde. För en del av popsverige också, visade det sig.
Åtta kilometer från Hamra tillbringade jag onsdagskvällen med en varm cola i handen. Det är ovidkommande varför jag befann mig där och med just en cola, men jag var där, och hade tagit mig dit på en röd Monark. Cyklat, alltså.
Vid tiotiden ringde mobilen. ”Du, det spelar värsta indiebandet här!”. Här, i detta fall Hamra krog, mitt i socknen. ”Standfast heter de”.
”Standfast”, ropade jag, ”de är ju jättebra!”. Jag slängde mig upp på Monarken, ut i halvmörkret, förbi kossor och gårdar, snabbt, snabbt, snabbt. Det är lite mysigt men samtidigt obehagligt att cykla åtta kilometer på en mörk, öde väg, ensam.
När jag kom fram till krogen med andan i halsen, svettig rygg och kalla händer hade bandet gått av. Lite trist, men en aning väntat. Jag fick en öl och tittade på när de plockade ihop sina instrument, men feg som jag är vågade jag såklart inte prata med dem. Vad säger man till band som man nästan såg? Enligt min källa hade den ruffiga publiken ropat efter Guns N’Roses, vilket ledde till att gitarristen till slut drog några rockriff.
Men Standfast, som var ett gäng på scen men som egentligen består av två personer, är långt från Guns N’Roses. Beneath & Beyond är skapligt varierad, vissa låtar, som Bring Me Home med mer fasthet, andra, som Maria’s Song, så sköra att man tror att de ska falla sönder vid en stilla vindpust. Skivans andra spår, Getting Off, har duster av soul. Skin to Skin, mitt favoritspår, är ett långsamt, sensuellt andetag av sångerskan Suzanne Mossons spröda röst.
Och allt är hela tiden lika vackert.
På sin hemsida listar duon ett gäng influenser. Simon & Garfunkel, inte oväntat, en av dem. Spår nio, After Midnight, påminner mycket om Paul och Arts lugnare repertoar, låtar som Katie’s song. Andra spår påminner om tidiga Cardigans, men jag kan också höra likheter med Maria Taylor, The Concretes tidigare skivor och Victoria Bergsmans nya projekt, Taken By Trees.
Sammanfattat: inget som bör missas. Visserligen anar jag att Standfast gör sig bättre på andra ställen än just en krogmiljö där publiken suktar efter riviga rockcovers. Men ändå. Nästa gång ska jag trampa snabbare.
Publicerad: 2007-07-18 00:00 / Uppdaterad: 2007-07-18 09:18
En kommentar
Grymt! Såg dem också på Gotland förra veckan, två gånger t.o.m. Hade aldrig hört något förut men gitarristens Pink Floyd-vibbar var så bra att jag måste ha den här skivan snarast.
#
Kommentera eller pinga (trackback).