De som gjorde SAAB-reklamen gjorde helt rätt. Crescendot när Frida Öhrns röst spricker över ett återhållsamt arrangemang är så starkt att det kan sälja vad som helst. I övrigt säljer inte den låten särskilt mycket. Release Me är mest en lång transportsträcka till de där magiska sekunderna.

I am a fire burning desperately
But you’re controlling me
Release me

Just de sekunderna är Oh Lauras biljett till framgång. Men samtidigt talar de emot att bandet ska omfamnas av kritikerna. Vilket de borde. Oh Lauras skiva är full av bra låtar, men den som är det minsta kreddrädd måste ju förhålla sig till att bandet ju gjort den där SAAB-låten.

Skit i det säger jag. Det finns en helt bukett låtar mycket bättre än den på den här skivan.

Den röda tråden är tillbakalutad melankoli. Enkel och befriande ren från överdådiga arrangemang och onödiga detaljer. Starka låtar i gränslandet mellan pop och country. Och pop och massa annat. Skönt spelat och fantastiskt sjunget. Frida Öhrns sätt att att använda rösten rymmer oerhört många känslor. Bandets sätt att spela likaså.

Den enkla och fega vägen är att beskriva Oh Laura genom att namedroppa andra artister. Så jag gör väl det: Rebecka Törnqvist, The Cardigans, Weeping Willows, Lisa Miskovsky och Ebba Forsberg.

En svårare väg är att berätta vad jag hör och känner när jag lyssnar på Oh Laura. Trösten och hoppet som långsamt omfamnar mig i Call To Arms där orden tar plats framför bland annat steel-guitar och toksnygga små pling som antingen låter som xylofon eller klockspel. Frida Öhrn sjunger:

And when you’re barely getting on
All you’ve got to do is listen to my song
And the world is gonna smile

Jag tror henne. För det är precis så låten låter.

Sen bjuder Oh Laura på ödesmättade toner när Frida ber om förlåtelse i Black and Blue. Toksnygg stråk-country i ”Raining in New York” och roadmovie-ledmotiv a’la David Lynch i Thunderbird Motel och Killer On The Road. Låtar Chris Isaak kunde haft med på någon greatest hits-samling.

Riktigt, riktigt bra. Ledsamt ibland. Rent skrämmande vid några tillfällen. Tröstande och glädjeskapande. Starkt på riktigt.

Men även när de höjer tempot en aning svänger det. It Ain’t Enough, Fine Line, Out of Bounds och The Mess You Left Behind är de bästa P4-låtar jag hört på länge. Faktum är att den här skivan är den bästa samling låtar jag hört på länge. Oh Lauras framgång är väl motiverad. Fortsätter de skriva sån här musik kan de gå hur långt som helst. Dock önskar jag mig lite mer.

Med mer variation kan Oh Laura bli det perfekta bandet. Åtminstone för mig som inte har någon medelklassångest och inte längre tror att min personlighet definieras av hur unik musiksmak jag har. Som är en sån kreddrädda är livrädda för att bli. Men, det är inte så illa att leva i en värld där bra musik inte behöver vara mer än just det. Bra musik.

Där är Oh Laura.