Recension
- Given to the Rising (cd) Neurosis
- 2007
- Neurot Recordings/Border
Tillbaka på banan
Lyssna
Etiketter
Få band har haft samma påverkan på mig som Neurosis. När Times of Grace damp ner som en bomb 1999 och sedan följdes upp av mästerliga A Sun That Never Sets intog de en plats i mitt hjärta. Och med Given to the Rising befäster de sin position.
Frågan om vad som egentligen hände när förra skivan, The Eye of Every Storm, kom ut är fortfarande obesvarad. Klart är dock att skivan inte spelade i samma liga som sina föregångare. Trevande och oengagerad är två ord som dyker upp när jag minns The Eye of Every Storm nu i efterhand och det är två ord som banne mig inte är synonymt med Neurosis. Kanske var det sidoprojekten som gjorde att skivan blev lidande, kanske var det något annat. Något var det och jag är glad att det är borta nu.
För Neurosis är tillbaka på banan igen med Given to the Rising. De makalöst tunga riffen är där. Steve von Tills fantastiska röst är där. Neurosis är där. Efter mellanskivan The Eye of Every Storm har Oaklandgänget åter klivit ut i kaoset. Man spänner musklerna och det känns så tryggt, så tryggt.
Redan öppningsspåret, som givit namn åt skivan, visar ett mer angeläget Neurosis. Fortfarande finns de lugna partierna kvar, som kom in i bandets sound på A Sun That Never Sets, men de ställs här mot hårdare partier som återigen river och sliter, som skaver och som berör. Toppen på skivan kommer sedan i Hidden Faces med sina raka men ack så repetitiva riff, medan botten kommer i de raka rockdoftande partierna i To the Wind.
Men på det stora hela känns det överflödigt att prata om låtar när man pratar om Neurosis. Låtarna är sällan vad de ska vara ryckta ur sitt sammanhang och även en mindre bra låt hittar sin plats på en Neurosisskiva. Ett Neurosisalbum är verkligen ett album, på gott och ont. Ger man det den tid det kräver får man oftast mycket tillbaka, men lyssnar man okoncentrerat blir skivan snarare ett störningsmoment.
Given to the Rising är en resa med mängder med brutna takter, aviga trumkomp, mäktiga riff och stämningsfulla partier. Det är ett Neurosis som åter är fokuserade och på rätt väg. Ännu är inte alla bitar på plats, men skivan kommer att växa mer och mer, det är jag övertygad om. Och med det i åtanke är allt annat än en topp fem-placering när året summeras en överraskning.
Publicerad: 2007-05-22 00:00 / Uppdaterad: 2007-05-22 00:00
20 kommentarer
svar till satan själv: Jag tycker inte det är en typsisk NIN skiva. Trent utgår inte efter sig själv utan skriver låtar om en framtidsvision där USA styrs av en religiös diktatur.
Jag tycker också skivan är full häftiga experiment som visar att Trent fortfarande är väldigt kreativ! Jagtycker de är kaxigt med en sån musikalisk skiva som de flesta komersiella typerna skulle säga innehöll massa oljud.
Jag ber dig att lyssna igenom hela skivan en gång till eftersom ja själv skulle säga att de 8 låtarna i slutet är bättre än de 8 början.
Hoppas du finner samma tycke som jag, annars tackar ja för visat intresse.
#
Skönt att se att NIN attraherar de skarpaste hjärnorna
#
När kommer New Chance? Den kan ni väl inte missa?
#
Den här plattan är säkert wunderbar, men jag har ändå svårt att se varför gemene man har så svårt med ”Eye of every storm”. I mitt tycke är den bättre än ”A sun…”.
Men men, det kan väl också bero på att jag upptäckte bandet så sent som förra året och inte har följt med i vad de ”trogna” fansen skulle kalla mjuknandet.
#
Nu måste ni väl snart recensera Nine iNCH Nails? 00-talets främsta rockband?
#
Morrissey 48 idag. Vad gör dsc för att fira skalden?
#
Neurosis sänker NIN med en halvmiss….
#
The Eye Of Every Storm tycker jag är ett väldigt starkt album, låten Burn är ju smått suverän.. Through Silver In Blood är deras bästa 90 – tals platta.
Hoppas på den här, förhoppningsvis så trillar den in genom brevinkastet imorgon.
#
Times of Grace är fortfarande den bästa hårda skivan jag hört. The eye of every storm är inte alls så tokig.
Efter några lyssningar tycker jag kanske att Given to the Rising känns lite tam . Svårt att säga hur den kommer landa.
#
bajs
#
Tycker albumet är ett mycket bra album. Inte lika bra som ”Times of Grace” och inte heller ”Eye of every storm”. Men, förutom ”The tide”, så slår den ”A sun that never sets” i mitt tycke. Kul att se att de fortfarande kan göra skivor som gör ont ända in i själen…
…underbar skiva. Ser man fram emot giget.
#
Nine iNCH Nails = talets sämsta rockband
#
Ja verkligen. Men som ett sångens – eller kanske musikens – rockband gör de sig ganska bra tycker jag.
#
Fyfan vad gött, vid första lyssning låter skivan lovande! Räknar inte med att dom någonsin toppar Times of Grace, men det här duger mer än väl.
#
visst e the eye of every storm är softare men därmed inte ”oengagerad”,i sånna fall kan man ju kalla alla softa låtar o softa grupper o softa skivor för”oengagerade” o så e d ju inte.materialmässigt tycker jag every storm e mkt starkare än denna skiva men bäst e ju times of grace.en dålig låt blir inte bra bara för att man skriker lite mer o spelar lite hårdare
#
[...] det som det ska och dessutom mycket bättre. Och nästa vecka släpps vinylversionen av Neurosis Given to the Rising. [...]
#
Underbar. Lyssnat mängder på den här, åtta eller nia. Nån förnuftig recensent borde plocka upp Minsk – Ritual Fires of Abandonment.
#
Det här är en skiva av rang! Helt suverän. Jag tycker, som vissa andra, att ”The Eye of Every Storm” är en helt klart godkänd och faktiskt bra NEUROSIS-skiva. Och, en BRA NEUROSIS-skiva slår mycket, mycket högre än 99,99% av all musik som finns där ute i skivhyllorna och backarna.
Sedan är det svårt att toppa ett mästerverk, vilket ”Times of Grace” är, men jag tycker både denna och förra skivan visar ett mer moget NEUROSIS. Vore ju sjukt om inte det påverkade soundet, att de bli äldre och att de varit ett band länge numera.
Ett suveränt album från en suverän grupp!
#
Hmm, nu såhär efter 8-10 lyssningar så börjar jag verkligen gilla plattan. Och det är lätt de lugna och atmosfäriska bitarna som är bäst. Första tre låtarna är tyvärr sämst, känns som den ”hårda” kostymen passar bandet mindre bra. Sedan från och med ”At the end of the road” blir ju skivan helt otrolig. Först då blir plattan det Neurosis jag lärt mig älska.
Fattar inte snacket om att bandet borde bli hårdare. Vill man lyssna på något hårt (icke döds/black) öser man väl på Converge, Retalliation eller nåt.
#
Njae. En 7a tyckte jag var lite snålt må jag säga!
Tycker själv inte att ”Given to the Rising” är deras bästa, men oavsett är det en förjävla bra skiva som helt klart förtjänar en fetstark 8a alt en svag 9a.
Skulle personligen säga att ”Times of Grace” och ”Through silver in blood” är bandets solklara höjdpunkter!
Dom är felfria och känns lika fräscha varje gång att spisa!
Äh, vafan allt fr.o.m ”Souls at Zero” är ju obligatoriskt i samlingen enligt min mening!
#
Kommentera eller pinga (trackback).