Att utse en skiva till tidernas femte bästa brittiska album när den är mer eller mindre purfärsk från pressarna borde vara otänkbart, för att inte säga rent utav löjligt. Även om den skulle låta som Arctic Monkeys debut gjorde. Var rocken verkligen så illa däran att desperationen efter en räddare var så stark? Efter att allt ståhej kring Arctic Monkeys debut hade lagt sig var i alla fall den stora frågan om brittslynglarna skulle ta sig levande ur hypen. Om de skulle överleva den hype som skulle kunnat ta död på vilken ungdomlig entusiasm som helst.

Bara dryga året senare kom uppföljaren till sensationsdebuten. Och nej, debuten platsar fortfarande inte riktigt på den där topplaceringen. När jag nu lyssnar på Whatever People Say I Am känns den visserligen mer daterad än vad jag tyckte då. Men den är fortfarande bra, och den visar framför allt Arctic Monkeys potential.

Det fruktade andra albumet Favourite Worst Nightmare öppnar friskt med singeln Brianstorm som spritter med den energi som på första skivan var ständigt närvarande och genomsyrade varje låt. Men Favourite Worst Nightmare visar sig senare vara ett drama i två akter. Sedan debuten har nämligen Arctic Monkeys lärt sig att fördela energin och vara mer återhållsam med den på sina ställen. Skivans två lugnare låtar avslutar varsin halva av skivan, varsin sida av vinylen om så vill. Det som egentligen förvånar mig är att just dessa lugna spår är bland de starkaste på skivan. Den avslutande 505 tycker jag för tillfället är rysligt bra, vilket verkligen visar på potentialen med detta nyfunna register. De där energiska låtarnas styrka känner vi ju till sedan tidigare.

De är fortfarande inte rockens räddare. De har antagligen inte heller den här gången gjort ett av tidernas bästa brittiska album. Men de har återigen gjort en riktigt bra skiva. Och klart är att Arctic Monkeys står där som överlevare.