Rapporterna inför släppet av Terrorize Brutalize Sodomize talade om ett mer brutalt Vomitory. Inte minst var det vad omslaget antydde, där bandet nu har gått från att ha målade omslag till ett fotografi av ett blodigt vapen. Mer direkt, mer påtagligt.

Jag ska ärligt säga att jag inte tog emot den nya inriktningen oreserverat. För min får Vomitory gärna låta som de gjort på de senaste tre skivorna. Deras kombination av melodiska riff och brutalt mangel är något som verkligen har gått hem. Att det nya materialet skulle vara ett steg åt det brutalare hållet tände åtminstone en varningslampa.

Med facit i hand kan det väl sägas att musiken – precis som omslaget – blivit mer direkt, mer påtaglig. Eternal Trail of Corpses sparkar igång och det är alla reglage på fullt. Så även basljudet, något som inte varit fallet tidigare. Terrorize Brutalize Sodomize har givits en produktion som verkligen är in your face. Alla instrument, såväl som sången, ges duktigt med utrymme, något som gör att allting känns väldigt nära. Mer direkt, mer påtagligt.

Samtidigt finns det en hel del kvar av Vomitory-rötterna när det kommer till låtarna. Det är fortfarande inte nedstämt något nämnvärt, Tobben piskar skinn finfint och byter smidigt mellan dubbeltramp, grind och d-takt. Som han brukar.

Men Vomitory utforskar även en hel del områden av sin natur som de tidigare bara har berört fragmentariskt. Heavy metal-arvet skiner igenom tydligare, möjligen beroende på nya gitarristen Peter Östlunds intåg och dennes (förmodar jag) solon som dyker upp på några ställen. Men även punkarvet gör sig påmint. D-taktsäventyret March Into Oblivion är det mesta raka och enkla jag har hört med värmlänningarna och förpackat i den råa produktionen kommer den verkligen till sin rätt.

Det enda jag saknar är egentligen ett par solklara dödsdängor i stil med Revelation Nausea från skivan med samma namn eller Rotting Hill från Blood Rapture. Dängor som varit synonymt med Vomitory för mig, och som gör att jag med största sannolikhet kommer att återvända till de skivorna snarare än slänga på Terrorize Brutalize Sodomize. Tyvärr.

Men oavsett detta är det ändå glädjande att Vomitory år 2007 är ett vitalt band. Det visar de verkligen med Terrorize Brutalize Sodomize. Att kunna utvecklas inom sina redan rätt givna ramar är det inte många som lyckas med utan att bli antingen en parodi på sig själva eller att tappa för mycket av sin identitet.