Innocence börjar som ett serietidningsslag i magen. Ufff. Timbaland och Björk tillsammans. Uff. De där stönade taktslagen sitter tajt och phuturistiskt som en helt logisk uppföljning av Medulla, där allt bara var vokalt. Till beatet ligger snåriga synthar som ettriga droider, pockande på uppmärksamhet. Uff. I intervjuer har Björk sagt att hon ville att Volta skulle vara mer extrovert än vad Medúlla och Vespertine var. Att hon behövde det, efter att ha varit fokuserad på att vara mamma i några år.

Extrovert eller inte, men vi får ett mer spretande album den här gången. Spretande både i höga toppar och djupa dalar samt i stilar. Ämnesvalet är lite mer tydligt konfronterande än vad som brukar vara fallet. I My Juvenile gör hon upp med sig själv och sin roll som mamma till sin nu 20-åriga son Sindri Eldon Þórsson; ber om ursäkt för sina, kanske misslyckade, försök att släppa honom fri. Hon sjunger ”Perhaps I set you too free, too fast, too young” och Antony Hegarty agerar hennes själ och samvete och svarar ”But the intentions were pure [...] This is an offer to better the last let-go”.

Tillsammans med Antony tonsätter hon även Fyodor Tyutchev dikt från Andrei Tarkovskys Stalker. Åtråns dämpade flamma brinner mellan deras röster och stärks av bleckblåsets körande och Brian Chippendale långsamma tunga trumslag. Jag brukar alltid störa mig lite lätt på att Antonys stora personlighet tar över och stör hans sång, men här håller han den tillbaka och låter istället rösten tala för sig själv. Det är en magnifik ballad och en av de bästa på skivan.

I Declare Indpendence återvänder hon till sitt gamla samarbete med Mark Bell och tillsammans stormar de mot barrikaderna, stompigt och spottande. Men det låter ganska ihåligt. Det låter som spel för gallerierna. Det är ett politiskt utspel, men det brukar Björk klara av utan att behöva slå på den stora trumman, utan att skriva på näsan.

Jag hoppar i skivan för jag hittar ingen röd tråd. Jag lyssnar till Timbalands två andra produktioner, singeln Earth Intruders och fascineras av Konono n°1, men mindre av Timbalands produktion. I Hope tycker jag den till och med är dålig. Det finns något i låten, men produktionen gör den virrig och trist.

Men det ska också kommas ihåg att Björk är fantastisk, även i sina tristas stunder. En av vår tids allra starkast lysande konstnärer.

en.wikipedia.org/wiki/Björk
unit.bjork.com/specials/albums/volta/