För ett tag sedan hamnade jag i en diskussion om hur relationen till skivor förändras med åren. Hur man ju mer man lyssnar får svårare att bli ordentligt hänförd av en skiva. Att verkligen älska den. Diskussionen uppstod sedan en kompis påtalat hur länge sedan det var han hörde en skiva som skakade om honom.

Jag hävdade då, och hävdar även nu, att ju fler referensramar man skaffar sig, desto svårare blir det att få aha-upplevelser, att finna något nytt och fräscht som verkligen når fram. Chefredaktör Kal sa ”Välkommen, du kommer aldrig mer älska en skiva på samma sätt” när jag precis var ny i redaktionen för fyra år sedan. Mer och mer inser jag hur rätt han hade.

Personen jag diskuterade med blev ganska nedslagen av mina argument, något som verkligen inte var min avsikt. Samtidigt förstod han min poäng. Det är få band som tänjer gränserna i dag, som presenterar nya grepp inom musiken som gör att man får omdefiniera det man tidigare visste.

Marduk är inte ett av de banden. De må ha varit banbrytande en gång, men är det inte längre. Icke desto mindre är Marduks nya skiva Rom 5:12 bra. Riktigt bra till och med. Och det utan att tänja andra gränser än möjligen sina egna.

Rom 5:12 grundar sig i bibelordet med samma namn som lyder: ”Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden, och så nådde döden alla människor, därför att de alla syndade.” Döden, ett ständigt återkommande tema, ständigt aktuellt, ständigt svårgreppbart, ständigt närvarande. Omöjlig att undvika.

Genom alla tider har människan haft en relation till döden och ett behov av att bearbeta denna. Döden dyker upp i symbolik överallt och det är denna symbolik som Marduk intresserar sig för på Rom 5:12. Varje låt utgår från en bild eller vad det nu kan vara. I cd-häftet finns också en tillhörande bild till texten till varje låt. När det gäller promoversionen är dock varken bilder eller texter med, så den dimensionen av skivan är svår att uttala sig om. Rent musikaliskt är dock Rom 5:12 väl så tilltalande.

Marduk har genom åren gjort sig kända inte bara som ett kvalitativt black metal-band, utan även som ett band som spelar väldigt fort. Detta manifesterades tydligt på förra skivan Plague Angel, som bar kaos med sig från början till slut. Kanske är Rom 5:12 en reaktion på detta, kanske inte. Kvarstår gör ändå det faktum att Rom 5:12 är en mer dynamisk, kontrollerad och, vill jag påstå, eftertänksam skiva.

Redan på The Levelling Dust står detta klart. Tempot i låten är relativt lågt, men utan att ge avkall på brutalitet. Snarare bär den på en enorm tyngd, möjligen på grund av det sänkta tempot. Följande Cold Mouth Prayer visar upp en annan sida av Marduk, den som är mer känd. Mangel och storslagna harmonier. Black metal, som den gjorts förr och som den bevisligen görs även nu.

Rom 5:12 låter på många håll som black metal gjort tidigare. Den är en av de där skivorna som inte bryter ny mark rent musikaliskt, men som ändå är riktigt bra. Framförandet är klockrent, låtarna är bra rakt igenom skivan och produktionen är knivskarp. Alla instrument tar den plats de ska och Morgan Steinmeyer Håkanson, Emil Dagutinovic och Devo Andersson står för en minst sagt inspirerad insats.

Lyssna på storslagna Accuser/Opposer där Primordials Alan Averil gästar på sång och som också rör sig i ett för Marduk mer modest tempo. Eller klockrena Vanity of Vanities. Gitarriffen lämnar ingen oberörd och trumspelet är piggt och dynamiskt. Mitt i alltihop har basen, för ovanlighets skull när det handlar om black metal, givits stort utrymme och ligger närmast i förgrunden och knyter ihop låten.

Marduk visar att man fortfarande, snart tjugo år efter att bandet bildades, fortfarande är att räkna med. Kraftfullt, storslaget, genomtänkt och brutalt. Och då spelar det ingen roll om man bryter ny mark eller inte.